Begränsas mer nej tack – hjälpmedel ja tack

12 juni, 2017

 

Jag har fått en artikel dedikerad till mig av Ann Fernholm (1). Hade det varit någon annan hade det kunnat anses meriterande men tyvärr inte i detta fallet. För de av mina läsare som inte känner till henne har hon doktorerat i molekylär bioteknik och kallar sig vetenskapsjournalist. Min uppfattning om det senare är att hon var en duktig sådan för många år sedan men senare har fastnat för en agenda inom lågkolhydratkost och ibland är vetenskapsfientlig. I mina ögon och många andra inom diabetes, är hon tillsammans med Kostdoktorn, Andreas Eenfeldt, utpräglad förespråkare av lågkolhydratkost och svingar mest hela tiden mot dietister, Livsmedelsverket, Big Pharma, sjukvården på olika plan etc. Alla andra har fel men de rätt. Jag har många gånger gett dem rätt i att konsumtionen av socker och skräpmat i samhället överlag är för stort, men jag anser det inkluderar även fettrika produkter. Lagom är bäst är ingen klyscha i sammanhanget, men nedan handlar om diabetes.

Större delen av artikeln handlar om de fallbeskrivningar som jag skrev om som kommit från Australien/Nya Zeeland av barn med typ 1 diabetes som ätit lågkolhydratkost. Den fick stor spridning i slutet av förra veckan 2.

 

 

KOMMENTARER

 

  • Fernholm efterlyser ”mer nyans då LCHF är ett så luddigt begrepp”. Det har rörelsen sig själv att skylla till 100%, det är ingen annan som definierar vad LCHF egentligen innebär åt dem, men det har inte rådit koncensus och gör inte det heller idag beroende på vem man frågar. Jacob Gudiol har för två år sedan skrivit en bra artikel som belyser detta: 3. Läser man på Kostdoktorns svenska hemsida idag är definitionen från hans sida något tydligare, och under 100 gram kolhydrater/dag 4.

 

  • Fernholm nämner initialt att mitt inlägg är långt, vilket jag skrev på flera platser. Jag tyckte originaltexten var så viktig att jag inte, likt jag brukar, översatte den och kortade ner den.

 

  • Fernholm kommenterar sedan energifördelningen kalkylerat på de uppgifter som finns, men sedan med ett antagande om barnens egentliga behov. Det är otroligt märkligt då det från författarna finns uppgifter om energifördelningen för ett par av barnen, och jag förlitar mig till skillnad från Fernholm på författarna som samtliga har kunskap inom diabetes och/eller nutrition. Fall 1 skriver författarna så här om:

 

 

 

  • Beräknat totalt intag om 8200 kj motsvarar ganska precis 2000 kcal, och kolhydrater står för ca 20% av energin med ca 90 gram/dag. Ovan är vid en ålder om 13 år. Vad skriver då Fernholm?

 

 

 

 

  • Ovan är alltså två år senare än bilden från publikationen då pojken är 13 år, och vi har inget totalt intag/förbrukning att göra beräkningar från. Klart är dock en minskning av kh från 90 gram/dag till 60 gram/dag. Fernholm gör alltså en beräkning av vad pojken ”borde” äta enligt Livsmedelsverkets rekommendationer, och därifrån beräknar hur mycket pojkens intag av kolhydrater motsvarar av detta. Avdelning ”hur långt är ett snöre”. Enklare hade varit att helt enkelt använda de siffror från när pojken var 13 år, som de facto finns. Diabetesteamet vill i dessa diskussioner både veta totalt intag av energi/kcal vs rimligt intag, samt fördelning av makronutrienter (fett, protein och kh). Hypotetiskt är både 150 gram kh/dag, och om fortsatt totala intaget är 2000 kcal, i underkant. Men det är ett antagande, om det vet vi inget. Det viktiga är ändock att intaget faktiskt ökade.

 

  • Fall 2 som hon sedan kommenterar saknas uppgifter om totala intaget så det är i ännu högre grad än ovan en gissning.

 

 

  • Fall 3 finns data för, han gick från kolhydrater om 20E% strax efter debut till:

 

 

 

  • Fall 4 finns även det data från:

 

 

  • Det är uppenbarligen nödvändigt att igen visa tillväxtkurvan för fall 4, observera bilden ovan som visar ett intag om 39E% kh och det ser ut så här:

 

 

 

 

 

 

  • Fall 5, diagnos två år gammal vid debut:

 

 

 

  • Jag skriver i artikeln med fallbeskrivningarna att ”det viktiga är att inte minska intaget för mycket och inte under 100 gram för vuxna.” Detta har jag skrivit återkommande många gånger, och det bottnar i professionens rekommendationer (5). Jag har aldrig och kommer aldrig rekommendera en annan kost eller energifördelning än vad professionen gör, däremot varnar jag tydligt kontinuerligt för att minska intaget av kolhydrater för mycket, i synnerhet för barn. Man måste givetvis skilja på barn och vuxna dessutom gällande behov, i synnerhet barn i tonåren. Se denna fantastiska bild från Stig Matsson:

 

 

  • Stig Matsson är dietist och en av Sveriges främsta på typ 1 diabetes och träning. Han har i flera år hjälpt flera elitidrottare med diabetes typ 1 och har tidigare själv tillhört eliten inom längdskidåkning. Har även arbetat inom Sveriges Olympiska Kommitté vilket innebär att han hjälper olika landslag med olika typer av kostfrågor, bland annat längdåkningslandslaget och simlandslaget. Stig skrev till mig en gång; ”Jag tror inte många är medveten om vilken ämnesomsättning ett barn har”.

 

 

 

  • Fernholm fortsätter sedan:

 

 

  • Detta är en myt idogt spridd av LCHF:are. Det roliga i sammanhanget är att Fernholm själv försöker nyansera debatten att inte handla om ”20-30 gram kolhydrater eller 200 gram”, men endast spär på detta ytterligare. Igen skriver hon:

 

 

  • ”Traditionella diabeteskosten”? Att vi tänker lika angående att 55E% från kolhydrater är mycket om man inte tränar håller jag med om, undantaget barn. Men jag vidhåller att jag tror relativt få vuxna med typ 1 diabetes har det intaget. Men det viktiga som hela tiden glöms bort är också att detta handlar om mat, inte chips och godis. Utgångspunkt vid val av den kost man vill äta är inte endast blodsocker som jag skriver i artikeln om fallbeskrivningarna. Klarar man av att hålla blodsockret på en bra nivå och stabilt, och hälsovärden under kontroll, så är det väl toppen? Vi är inte robotar och ”en kost passar alla”. Jacob Gudiol skrev för tre år sedan en fortsatt aktuell artikel i SvD (6), mycket bra sammanfattande om än inte alls om diabetes. Slutorden är fantastiskt bra:

 

 

  • Fernholm skriver vidare: ”Jönsson verkar inte ens tro på den måttliga lågkolhydratkostens 40E% kolhydrater”. Jag har skrivit enormt många gånger att jag äter ca 40E% kh, per definition en måttlig lågkolhydratkost enligt Socialstyrelsen. Jag skiter i vad den kallas dock. Jag äter kolhydrater, varierat och bra. Jag ratar ingen mat men kallar det då jag själv gör den ”diabetestwist”, dvs adderar mer fullkorn, fibrer och grönsaker.

 

  • ”Som djävulen läser bibeln”:

 

 

 

 

  • Så först tror jag inte på måttlig lågkolhydratkost, för att förespråka 300 gram/dag, och sedan plötsligt proklamerar jag för strikt ketogen kost?

 

 

  • De kostråd vi ges bottnar idag i de för befolkningen i allmänhet, sedan individuellt anpassade med hjälp av dietist. ”Utan vetenskapliga belägg”, pust.

 

 

 

  • Kostråden från SLV vilar på stark vetenskaplig grund men SLV är också tydliga att de inte ger kostråd till människor med sjukdomar utan friska människor. Att sedan utgångspunkt är att äta som tidigare är väl fantastiskt? Diskonterat att man då vet att kosten innan debut i typ 1 diabetes var god. Sjukdomen innebär inte idag att man måste revolutionera sin kost, men självklart skall vi ha råden från Livsmedelsverket som grund. Denna bild är fantastisk och jag tycker SLV borde sprida den mer. Ingen orkar/vill/kan läsa allt om allt och kost är komplext, men följer man denna kommer man mycket långt:

 

 

  • Sist men inte minst. Genom åren har jag kommenterat på Fernholms sida ett antal utsvävningar som har gjorts, som inte bottnar i erkänd vetenskap eller belagda hypoteser. Detta är endast ett av en mängd exempel jag har som visar den totala avsaknaden av seriositet. Personerna hon skrev om i april (7) tillhör skälen till att jag startat Diabethics.

 

 

 

 

  • Typ 1 diabetes är en lynnig, oberäknelig, svår och allvarlig sjukdom. Vi har olika förutsättningar och majoriteten når inte idag målen av blodsockerkontroll. Dock, de tekniska hjälpmedel som revolutionerat marknaden och kommer så att göra (8) har först sista året ökat förskrivningen av. Effekten syns inte ännu. Tillika är det också så, det är otillräckligt att bara skriva ut och hoppas det fungerar. Många behöver stöd då sjukdomen påverkar psykiskt, utbildning av hur använda hjälpmedlen och datan som genereras, och det är relativt väl belagt att de med högst HbA1c är svåra att nå ut till. Ibland hjälper ingen support eller tekniska hjälpmedel i världen. Dessa personer är ibland medveten om riskerna med sina höga värden men en ordentlig kraftansamling gör stor nytta. Detta visar komplexiteten i sjukdomen. Se HISSEN-projektet i Skaraborg till exempel 9. Problemet med ovan cyniska artikel om Patrik och Marie, som tyvärr återgivits i en mängd svenska tidningar under två månader, är att det självklart är ett misslyckande för flera att människor drabbas på det sättet, men flera inkluderar en själv likväl. Ingen har drabbats hårt av kostråden allena och ingen kommer det heller senare. Jag ogillar denna retorik massor men det kan inte få stå oemotsagt: personerna som Fernholm skriver om har själva berättat att de haft ett HbA1c på mellan 120-150 mmol (finns på bild). Detta motsvarar ett genomsnittligt blodsocker om 20 mmol, målet är att maximera tiden mellan ca 4-9 mmol. Saken är, man kan hamna på höga värden av flera skäl men att beskylla alla andra eller kostråden för var man hamnar är höjden av cynism i min värld. Som jag skriver i min artikel ovan ”Ljus i tunneln ej tåget” talar allt mer löpande för att nitisk kontroll över tid ger närmast obefintlig risk för komplikationer. Jag lider massor med alla som drabbas hårt. Men använd inte människors olycka för att skrämma andra tack.

  • Det anmärkningsvärda är att Fernholm hela tiden skriver att hon vill nyansera debatten, men gör inte det utan tvärtom. Jag har i flera år sagt att LCHF-rörelsen hade vunnit mark om de fokuserat på att många borde minska skräpmat, socker, godis, chips och läsk. Där är vi överens. Men det är ändock ytterligheter gällande just människor med diabetes. För oss med diabetes är kostråden bra i grunden men om någon äter 120 gram kh/dag eller någon 300 g kh/dag, från bra mat, och det fungerar och alla värden är bra, glukosvariabilitet låg, vad i hela friden är problemet? Självklart innebär det andra problem än diabetesen i sig om man äter 600 gram kh/dag, men för oss T1D kan även 20 gram/dag innebära problem med både diabetesen och annat.

  • Skall ovan diskuteras skall det göras med diabetesteamet och inte på någon blogg eller Facebooksida, om det inte handlar om officiella råd.

  • Sist men inte minst. Ibland skrivs, inte av Fernholm nu, men i grupper att ”det handlar om deras rätt till att äta socker”. Det är ju urbota korkat, ursäkta mig. Vi är ingen avart för bövelen trots #skitsjukdomen. Idag kan vi, och sedan länge, äta vad som helst och likt de utan diabetes. Just detta tolkar en del som att man äter 200 choklad och 1,5 liter läsk per dag. Det är inte bra för någon givetvis. Men med bra kosthållning i grunden kan man ibland unna sig. För att det gott. För att leva och inte bara överleva. För att man faktiskt mår bra psykiskt också. Detta har jag aldrig skrivit men gör det nu. En del, inte alla, som valt LCHF kommer från en situation där man haft dåliga värden och misslyckats. Jag har träffat hundratals av dessa i slutna forum, och jag är den första att beklaga det. Men det betyder inte att alla andra har samma erfarenhet. Det betyder inte heller att alla vill äta en begränsande kost. Jag hoppas istället ni kan få bättre support och också inse, om ni verkligen vill, att allt handlar inte om raka streck med sitt blodsocker. Att ibland unna sig betyder inte alls att livet per automatik förkortas x antal minuter/timmar/dagar. Hjälp till att sprida kunskap om det överflödiga sockret/fettet, om vikten av motion, om skolmat och kost på äldreboende, men lämna oss med autoimmun diabetes ifred och låt oss ha dialog med diabetesteamen. Det kan inte vara svårt att inse, även för er utan sjukdomen, att vi eftersträvar att minimera begränsningarna. Vi tar steg hela tiden mot att sjukdomen skall kunna vara, inte ett minne blott, men en parentes. Ödmjukhet inför den enormt starka strävan, inte minst för alla 7200 barn bara i Sverige med sjukdomen, vore klädsamt. Jag har haft det så hela tiden med sjukdomen, i 14 år, anekdotiskt. Mitt mål är att fler ska kunna känna så. Det är väl eftersträvansvärt?

 

 

#öppnaögonen

 

 

 

 

Referenser:

 

  1. http://annfernholm.se/2017/06/11/mat-och-typ-1-diabetes-varfor-denna-debatt/
  2. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/fallbeskrivningar-lchf-barn-med-t1d/
  3. http://traningslara.se/kostdoktorn-har-lite-olika-asikter-om-kost-pa-sina-olika-hemsidor/
  4. http://www.kostdoktorn.se/hur-lite-kolhydrater-innebar-lchf
  5. https://www.diabethics.com/livsstil-halsa/2016/03/05/lchf-vid-typ-1-diabetes/
  6. https://www.svd.se/det-ar-dags-att-sluta-svartmala-alla-kostrad
  7. http://annfernholm.se/2017/04/26/dags-att-fira-bubbel-snittar-och-smor-varldsklass/
  8. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/ljus-i-tunneln-ej-taget/
  9. http://dagensdiabetes.info/index.php/alla-senaste-nyheter/1912-hba1c-g-70-mmolmol-fran-drygt-30-till-13-pa-ett-ar-typ-1-diabetes-skaraborgs-projekt-hissen

 

 

Lågkolhydratkost Typ 1 diabetes