Month: December 2016

#TBT 22 dec

22 December, 2016

Nedan artikel är återgiven från professionens hemsida, nr 2-3 av Diabetolognytt år 2008. Artikeln är skriven av professor Yngve Larsson (1917-2014). Originalartikel finns här, längst ned: http://diabetolognytt.com/detta_nummer_2_3_2003/artikel8.html.

HISTORIK

Från Licke till Saint Vincent – en återblick på 60 år som barndiabetolog

Av Yngve Larsson Professor emeritus

I mitten av 1940-talet fick jag som just nybliven leg.läk. mitt första vikariat som underläkare vid den barnmedicinska kliniken vid Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus i Stockholm. Sjukhusets officiella benämning var vid denna tid Kronprinsessan Lovisas Vårdanstalt för Sjuka Barn, vilket var det namn som det haft alltsedan verksamheten börjat år 1854. Men i dagligt tal hette sjukhuset bara ”Lovisa”. Där fanns också den ena av Karolinska institutets två pediatriska avdelningar med professor Adolf Lichtenstein (”Licke”) som chef, den andra fanns vid Norrtulls sjukhus (chef Arvid Wallgren). Det sjukdomspanorama och den barnsjukvård som mötte oss på Lovisa under 40-talet var naturligtvis helt olika det som kännetecknar dagens svenska barnmedicinska verksamhet. Ännu saknades effektiv terapi för de flesta infektionssjukdomar, tuberkulos var så vanlig att en hel avdelning enbart var avsedd för dessa patienter, miliartuberkulos och tuberkulös meningit var inte ovanligt och dödligheten i dessa sjukdomar var 100%.

Detsamma gällde för barn med leukemi liksom för många andra tumörsjukdomar. Kirurgisk behandling av medfödda hjärtfel hade ännu inte introducerats och de svårast hjärtsjuka barnen, ”blue babies” hade en låg livskvalitet och en dålig prognos. Neonatalsjukvård i modern bemärkelse förekom praktiskt taget inte och för lågviktiga nyfödda var risken att inte överleva eller överleva med handikapp betydande. I denna miljö förekom naturligtvis också barn med diabetes. I själva verket var detta vanligt, inte minst på grund av Lickes mångåriga intresse för dessa barn. Tidig diagnos var ovanligt och diabetescoma i samband med sjukdomsdebuten förekom ofta. Trots den tidens begränsade laboratorieresurser lyckades vi ändå i de flesta fall rädda dessa barn till livet. Själv blev jag tidigt fascinerad av diabetessjukdomen, dess patologi och dess många varierande kliniska manifestationer. Här var en sjukdom som var tillgänglig för behandling och en patientgrupp som krävde fortlöpande kontroll, engagemang och samarbete.

Jag inledde min forskning rörande diabetes med ett ganska omfattande djurexperimentellt avhandlingsarbete som försökte belysa vid alloxandiabetes förekommande förändringar i bukspottkörtelns endokrina organ och i levern. Därefter har det emellertid varit sjukdomens klinik som dominerat min medicinska verksamhet och varit mitt huvudsakliga forskningsintresse. Det innebär att jag nu har förmånen att kunna se tillbaka på nära 60 års kunskapsutveckling, ett nationellt och internationellt forskningssamarbete och en kontinuerlig kvalitetsförbättring inom diabetesvården. För de diabetessjuka barnen var naturligtvis upptäckten av insulin på 1920-talet och dess gradvisa introduktion i behandlingen av avgörande betydelse. Till en början var också resultaten övertygande och det föreföll som om barn med diabetes skulle kunna leva nästan lika problemfritt som andra barn. Så småningom blev det emellertid tydligt att denna optimism var förhastad. Den samlade erfarenheten av de första tio årens insulinbehandling visade att det fortfarande fanns många problem för dessa patienter. Visserligen mådde de mycket bättre än innan insulin hade börjat användas, men fortfarande var de underkastade en sträng diet och andra restriktioner som fördystrade deras liv, de hade ofta insulinkänningar, diabetescoma var inte heller ovanligt, de växte långsamt på längden, men var trots detta ofta överviktiga. Under benämningen Mauriacs syndrom beskrevs en kombination av diabetes, kortvuxenhet, hepatomegali och obesitas – ett tillstånd som med modern diabetesbehandling praktiskt taget försvunnit.

Kostens plats i behandlingen av diabetes blev snart en central fråga. Inom internmedicinen menade man att en tämligen sträng diet, framför allt kännetecknad av kolhydratrestriktion och fettrikedom, var en nödvändig del i diabetesbehandlingen. Lichtenstein och med honom många andra barnläkare, (i Sverige bland andra Bertil Söderling, sedermera mest känd som barnpsykiater och radiodoktor) ville emellertid ifrågasätta denna uppfattning.

Särskilt skedde detta när det, i början av 1930-talet, kom ut nya och långverkande insulinsorter på marknaden, framför allt tack vare Hagedorns epokgörande arbeten i Danmark (NPH-insulin = Neutral Protamin Hagedorn). Man fann att dessa insuliner gjorde det möjligt för de diabetessjuka barnen och ungdomarna, inte bara att minska på antalet dagliga injektioner, utan att de också kunde slippa den stränga diet som de dittills varit tvungna att följa.

Det visade sig att de på det hela taget kunde äta samma mat som friska barn. Licke tog då steget fullt ut och introducerade begreppet ”fri kost” för barn med diabetes. Han kunde med detta visa att diabetesbarnen mådde bättre, blev gladare och mättare, växte normalt, hade färre insulinkänningar och i de flesta avseenden kunde leva ett ganska normalt liv.

Men Lichtenstein rönte trots detta stort motstånd bland den generation av läkare, framför allt inom den invärtesmedicinska specialiteten, som huvudsakligen hade erfarenhet av vuxna diabetespatienter. En av dessa var professor Josua Tillgren, välkänd överläkare vid Södersjukhusets medicinska avdelning. Han och många med honom hade under lång tid följt de traditionella principer för diabetesbehandling som dikterats från den berömda diabeteskliniken i Boston med Elliott Joslin som chef. De betraktade den ”fria kosten” som en styggelse, och ansåg att det var ansvarslöst att låta de unga diabetespatienterna leva det dietfria liv som Lichtenstein rekommenderade.

I den svenska debatten intog docenten Jakob Möllerström en särställning. Hans grundtes var att man vid behandlingen måste ta hänsyn till kroppens egen inre rytm, framför allt den dygnsrytm som han studerat i leverns ämnesomsättning. För att anpassa insulintillförseln till denna rytm måste man enligt Möllerström ge snabbverkande insulin med täta intervall, minst tre gånger per dygn. I övrigt ansåg han i likhet med barnläkarna att patienterna kunde äta vanlig mat utan några inskränkningar. Vid en av honom själv etablerad privat vårdinrättning i Stockholm (Svenska Diabetesstiftelsens sjukhem) behandlade Möllerström på detta sätt ett stort antal diabetespatienter i alla åldrar från hela landet. I modifierad form har ju principen med flera insulininjektioner per dygn sedermera införts i behandlingen av typ 1 diabetes, även om detta skett på andra grunder än de som Möllerström förfäktade. För sina idéer om dygnsrytmens betydelse fick han emellertid inte något genomslag; han fick också utstå kritik för sitt sätt att sköta patienter per korrespondens med hjälp av brevledes insända urinprover.

Under flera år pågick en ganska känsloladdad strid mellan dessa olika grupper. Närhelst diabetesbehandling diskuterades i Svenska Läkarsällskapet eller vid andra medicinska sammankomster rykte förespråkarna för de olika behandlingsalternativen ihop, ibland i så häftiga meningsmotsättningar och gräl, att det nästan gick över i handgripligheter. Vi yngre läkare kunde bara med häpnad och viss olust lyssna på dessa bataljer mellan de äldre läkargenerationerna. Vi fick återvända till det dagliga livet med våra patienter på kliniken med insikten att vi måste bilda oss en egen uppfattning om hur våra diabetesbarn borde behandlas.

För min del stod det ganska snart klart att många av Lickes motståndare hade missuppfattat hans rekommendationer om frikostbehandling. De trodde att rekommendationen fri kost inte bara betydde att barn och ungdomar med diabetes kunde få äta vad och när som helst, utan också att det inte spelade någon roll hur deras blodsocker låg. Man hade fått uppfattningen att Licke menade att ett högt blodsocker var oskadligt för kroppen och inte behövde kontrolleras – och att fri kost därför också betydde frihet från kontroll. Men så var faktiskt inte fallet. För oss som på sjukhuset dagligen fick ta hand om barn med diabetes blev det tidigt klart att det inte fanns någon grund för denna kritik av frikostprogrammet vid diabetesbehandling.

Lichtenstein var i själva verket mycket noggrann med att man – i varje fall så länge patienterna var intagna på sjukhuset – hela tiden skulle kontrollera sockerhalten framför allt i urinen men också i blodet, även om blodsockerbestämning vid denna tid var en ganska tidskrävande laboratoriemetod. Urinens volym och glukosinnehåll mättes i 3-4 timmarsportioner under dagen och i 6-timmarsportioner under natten, och sockerhalten i varje portion beräknades. Tidigt varje morgon ålåg det underläkaren att föra in dessa laboratorieresultat i stora diagram, som Licke sedan under sina ronder granskade med stor noggrannhet och stort allvar. Det var inte tal om att tillåta några stora urinsockermängder, högst 20-40 gram/dygn var målsättningen, och med hjälp av insulin kunde man också i de flesta fall hålla urinen om inte helt sockerfri så i varje fall på denna relativt låga nivå.

Svårigheten var emellertid att bibehålla en god kontroll också efter utskrivningen från sjukhuset. Till detta bidrog att man i de flesta familjer med diabetesbarn vid denna tid inte hade någon möjlighet att själva hemma kontrollera vare sig blod- eller urinsockernivåer och att man därför inte heller kunde eller vågade att själva anpassa insulintillförseln efter ett varierande behov. Man gav den på sjukhuset ordinerade dosen och var nöjd så länge barnet tycktes må bra. Resultatet blev tyvärr att många av dessa barn och ungdomar levde ett liv med svängande, ofta höga blodsockervärden, stora sockermängder i urinen och stora urinmängder. I längden gick det naturligtvis inte alltid så bra, vilket ledde till akuta komplikationer, ketoacidos eller hypoglukemi och därmed nya ibland ganska långvariga sjukhusvistelser.

Under slutet av 40-talet blev frågan om sjukdomens långtidsprognos allt mer aktuell. Många av Lickes kritiker påstod att med den behandling som han rekommenderade var risken stor för allvarliga följder på längre sikt, vaskulära komplikationer i olika organ. Rapporter om förekomsten av sådana senkomplikationer hade förekommit, men tills vidare endast hos vuxna diabetespatienter som behandlats enligt traditionella regler. Vi förstod att det var nödvändigt att förutsättningslöst försöka ta reda på prognosen också för våra patienter.

I samarbete med Licke och ögonläkaren professor Karl Gustaf Ploman gjorde jag därför en första efterundersökning av de patienter som haft sjukdomen mer än 15 år. Resultaten visade att även om flertalet av dem inte hade några subjektiva symtom på kärlkomplikationer, en rätt stor minoritet likväl hade retinaförändringar, framför allt aneurysm och blödningar. Hos några fanns också tecken på njurskada i form av asymtomatisk proteinuri. Vi fann alltså samma, fast inte lika påtagliga, förändringar som påvisats hos dietbehandlade patienter. I en senare och något mer omfattande studie kunde jag i samarbete med Göran Sterky och Gunnar Christiansson bekräfta dessa resultat.

Trots att något direkt samband mellan senkomplikationer och typ av behandling ännu inte kunnat bevisats insåg jag att det var nödvändigt att försöka förbättra vår kontroll av sjukdomen, framför allt att för att få en mera varaktig blodglukoskontroll även efter den initiala sjukhusvistelsen. För att åstadkomma detta var det i första hand nödvändigt att ge diabetespatienterna, deras föräldrar och närstående bättre kunskaper om och förståelse för diabetessjukdomens natur och för syftet med behandlingen. Vi måste lära dem att själva kontrollera och ta ansvar för sin sjukdom, och detta bland annat genom att regelbundet, med hjälp av den då nyligen introducerade semikvantitativa Clinitest-metoden, bestämma sockermängden i urinen. Någon enkel blodsockermetod för hemmabruk fanns inte ännu vid denna tid, och vi måste därför nöja oss med urinsockerbestämningar.

Med dessa föresatser började vi undervisa våra diabetespatienter och deras föräldrar på barnsjukhuset. Varje vecka efter ett bestämt schema samlades patienter och anhöriga i vår föreläsningssal, och där samtalade vi om diabetes. Jag beskrev sjukdomen och berättade om det som var viktigt för patienten att veta. Med sjuksköterskornas medverkan demonstrerades hur man skulle ta sitt insulin och hur man med Clinitest på ett enkelt sätt kunde kontrollera urinsockerhalten. Med dietistens hjälp lärde vi patienterna vad en vanlig normalkost för barn i olika åldrar innebär, om betydelsen av regelbundna matvanor och hur man kan ändra sitt kostintag i samband med motion och idrott, m.m. Vi försökte lära dem att med ledning av all denna nya kunskap själva reglera sina dagliga insulininjektioner.

Till patienternas hjälp sammanställde jag också det som jag ansåg vara viktigt för dem att veta i en bok som fick titeln ”Hur man skall klara sin sockersjuka”; den kom ut i flera upplagor. Under många år var det hundratals barn och ungdomar med diabetes som kom till oss på Lovisa för regelbunden kontroll. Tillsammans bildade vi – läkare, sjuksköterskor och dietist – ett vårdlag, ett team, som gemensamt samarbetade med patienterna och deras föräldrar. Att på detta sätt arbeta i team var då mindre vanligt, men med tiden har det ju blivit den modell efter vilken de flesta diabetesmottagningar i landet, såväl vid barnklinikerna som inom invärtesmedicinen, numera arbetar. Utöver kontrollbesöken vid vår mottagning hade vi öppna telefontider, våra patienter kunde nästan alltid nå oss per telefon och samtalen kom ofta att handla om mycket mer än just diabetessituationen. Det är knappast någon överdrift att säga att vi fungerade som en stor familj.

Ganska snart kunde vi konstatera att våra ansträngningar gav positiva resultat, patienterna mådde bättre än tidigare, de flesta klarade att ta sina prover hemma och – vilket vi ansåg vara särskilt viktigt – att också skriva upp resultatet i den speciella ”dagbok” som vi försåg dem med. I samband med besöken på vår mottagning gick vi tillsammans med patienterna igenom deras dagboksanteckningar och diskuterade behovet av eventuella ändringar i behandlingen. Tack vare den förbättrade sjukdomskontrollen blev behovet av sjukhusvistelse också mycket mindre. Medan det tidigare nästan alltid funnits barn med diabetes inneliggande på sjukhuset blev detta allt mer ovanligt. Som regel var det bara i diabetes nyinsjuknade patienter som måste läggas in under den första, ofta dramatiska sjukdomstiden.

De principer för behandling av typ 1 diabetes som vi då införde är nu allmänt accepterade. Motståndarna inom internmedicinen argumenterade ännu några år och bland andra hade jag på 1950-talet en ganska ”het” skriftväxling i Nordisk Medicin med två vid denna tid välkända danska diabetesläkare, professorerna N.B. Krarup och Knud Lundbaek. Vi uppnådde dock till slut enighet om huvudprinciperna i behandlingen av diabetes, och den fortsatta diabetesforskningen har också kunnat bekräfta, att noggrann diabeteskontroll kan genomföras utan stränga restriktioner i fråga om kost och livsvillkor. Man kan leva ett i stort sett ganska normalt liv fast man har diabetes. Därtill kommer – och det är kanske det mest betydelsefulla resultatet av våra terapeutiska ansträngningar – att risken för allvarliga senkomplikationer, i ögon, njurar, nervsystem och blodkärl har visat sig vara mycket lägre hos de patienter som följt de av oss rekommenderade behandlingsprinciperna, något som också bekräftats av en rad uppföljningsstudier från många kliniker både i Sverige och i andra länder.

Parallellt med det fortlöpande kliniska arbetet kunde vi som team också hinna med fortsatt forskning om diabetessjukdomen, dess prognos och behandling. Bland annat ägnade vi under en tid stort intresse åt den roll som fysisk aktivitet har i behandlingen. Detta ledde till att vi kunde låta en grupp pojkar med diabetes delta i ett modifierat Vasalopp där vi under några dagar följde pojkarna i spåret från Sälen till Mora, med ett stort team av läkare, sjuksköterskor och laboratorieassistenter som kontrollanter. Vid ett annat tillfälle reste vi med en tonårsgrupp, både pojkar och flickor, till Lapplandsfjällen vid Riksgränsen. Resultaten av dessa studier visade ganska entydigt på de positiva normaliserande effekter som muskelarbete har på ämnesomsättningen vid diabetes. I dessa studier hade jag den stora förmånen att som medarbetare ha tre framstående barnläkarkolleger, Bengt Persson, Göran Sterky och Claes Thorén; dessutom naturligtvis många kunniga diabetessjuksköterskor och laboratoriearbetare i vårt team. Det var en stimulerande miljö och jag minns gärna med glädje denna intensiva tid i diabetesforskningens tjänst.

I början av 70-talet bildade vi inom ramen för Svenska Barnläkarföreningen en särskild arbetsgrupp för forskning och information inom barndiabetesområdet, en föregångare till föreningens nuvarande sektion för diabetes och endokrinologi. Inom arbetsgruppen påbörjades den fortlöpande registreringen av diabetesinsjuknande vid landets barnkliniker, studier som gett viktig information om sjukdomens incidens. Ett annat synligt resultat av vårt arbete var sammanställningen av ett för alla Sveriges barnkliniker gemensamt vårdprogram för barn- och ungdomsdiabetes, ett program som kommit ut i flera upplagor och varit normgivande för behandlingen av svenska barn och ungdomar med diabetes. Forskningen omkring diabetessjukdomens orsaker och behandling har fortsatt med stort engagemang vid Sveriges barnmedicinska kliniker och ett givande internationellt samarbete med barnläkare i andra länder har etablerats, bl.a. genom den förening av barndiabetologer från hela världen, The International Society for Pediatric and Adolescent Diabetes (ISPAD), i vilken vi svenska barndiabetologer aktivt medverkat under många år.

Av stor betydelse har också kontakterna varit med The International Diabetes Federation. Själv minns jag gärna ett av dess första möten, i Leyden, där vi var en helt liten grupp med insulinets upptäckare Charles Best som inspirerande diskussionsledare. I talrika kongresser och möten ofta med tusentals deltagare har sedan dess det internationella samarbetet mellan forskare, kliniker och laboratorieläkare kontinuerligt fortsatt. Nya forskargrupper har bildats och ett omfattande tvärvetenskapligt samarbete äger rum mellan forskare från olika medicinska specialiteter, såväl inom som utom Sverige. Av stor betydelse har också det omfattande stöd varit som diabetesforskningen fått av läkemedelsindustrin, framför allt i Danmark (Novo Nordisk), ett stöd som gällt såväl laboratorieanknutna projekt som också i hög grad den patientnära, kliniska forskningen.

En milstolpe i utvecklingen var den år 1989 antagna Saint Vincent Deklarationen i vilken en internationellt sammansatt expertgrupp har angett de viktigaste målen för behandling av såväl typ 1 som typ 2 diabetes. Benämningen Saint Vincent syftar på namnet på den ort i Italien där deklarationen först formulerades. Målsättningen har framför allt varit att formulera ett internationellt program för profylax av retinopati, nefropati, neuropati, gangrän och andra kärlkomplikationer. För mig har det varit en mycket spännande utmaning att ha kunnat medverka till att de viktiga punkterna i denna deklaration steg för steg har börjat bli verklighet, inte bara i Sverige utan också i många andra europeiska länder, inte minst i östra Europa.

Tack vare den snabba utvecklingen inom molekylärbiologi, immunologi, genetik, epidemiologi och informationsteknik har kunskapen om diabetessjukdomens orsaker och yttringar oavbrutet ökat. Behandling och kontroll har underlättats genom förbättrade syntetiska insulinpreparat, tillkomsten av HbA1c-kontroll, förenklad teknik för blodglukosbestämning, injektionspennor, pumpbehandling och mycket annat som nu är en självklar del av behandlingen, men som vi tidigare naturligtvis inte hade tillgång till. Så har också sjukdomens prognos stadigt förbättrats. Ännu viktigare är kanske slutligen att utopin om att på sikt kunna förebygga insjuknande i typ 1 diabetes ligger inom möjligheternas gräns. Att som läkare ha ansvar för att ta hand om barn och unga människor med diabetes har för mig varit en stor utmaning. De många år som jag ägnat åt denna sjukdom, och de erfarenheter detta gett mig, först vid Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus och därefter vid barn- och ungdomskliniken vid universitetssjukhuset i Linköping, , utgör något av det mest centrala som jag upplevt under mitt yrkesverksamma liv.

Yngve Larsson

Björn Ferry

18 December, 2016

Debatten inom skidåkning om astma och doping pågår och kommer så göra länge till. Jag kan inte vidare mycket om längdskidor, men desto mer om typ 1 diabetes. Nedan är till Björn Ferry och SVT Sport med anledning av gårdagens vinterstudion i SVT.

Det är bra att SVT lyfter debatten och har ett öppet sinne. Situationen inom elitidrott är klart problematisk, jag ska dock hålla mig till en specifik del av detta; insulin. Insulin är mycket riktigt dopingklassat men ett hett tips, läs på innan ni sparkar undan benen på barn med den allvarligaste kroniska sjukdom som finns i Sverige.

Jag har alltid gillat Ferrys spontana sätt och humor, jag är dessutom en stor sportnörd. Jag förstår också idrottens desperation för närvarande, jag antar också Ferry är med i Vinterstudion för både kunskap men naturligtvis även för att han säger vad han tycker. Enligt egen utsago “snabbare än hjärnan tänker” (http://www.expressen.se/sport/skidskytte/ferry-vissa-tror-att-jag-har-en-diagnos/), det här var ett sådant tillfälle.

I gårdagens vinterstudio, 4 timmar och 12 minuter in här http://www.svtplay.se/video/11486406/vinterstudion/vinterstudion-17-dec-10-15, säger Björn Ferry angående hans uttalande som i veckan väckte mycket uppmärksamhet (”Förbjud alla mediciner i elitidrott”), angående att även insulin skulle förbjudas;

“Självklart den som drabbas ser ju till sig själv, men zoomar du ut bilden lite så är insulin ett hormon. Det är inte självklart.”

Till Björn Ferry vill jag säga följande:

Typ 1 diabetes är en autoimmun sjukdom.
Det är en insulinbristsjukdom, vilket innebär att insulin måste tillföras löpande. Annars dör vi. Så det är jävligt självklart.
Sverige har näst högst incidens av typ 1 diabetes i världen. 7200 barn mellan 0-17 år lever med sjukdomen.
Dessa barn, och deras föräldrar, kämpar livet ur sig med denna allvarliga sjukdom, varje dag.
Dessa barn vill inget hellre, liksom deras föräldrar, att de ska ges samma förutsättningar som friska, och känna sig så lite sjuka som det är möjligt.
Träning är bra för alla, det gäller i allra högsta grad oss med typ 1 diabetes.
Att då över huvud taget, år 2016, ha en diskussion om insulins nödvändighet eller att ifrågasätta att vi med insulinbehandlad diabetes ska få syssla med elitidrott, det är att sparka på barn som har sjukdomen och ta ifrån dem deras drömmar.
Ja, jag är biased. Jag har typ 1 diabetes, jag arbetar med att sprida vetenskapligt baserad kunskap om denna underskattade sjukdom, och jag värnar om barnen. Detta är inte min fakta.
Insulinet har många bokstavligt livsviktiga funktioner, se bild nedan. Detta kan jag tycka en fd elitidrottare borde ha lite koll på, men åtminstone läsa på om detta med andleding av debatten som pågår, innan man gör ett klavertramp.

I normala fall hade jag lämnat en uppsjö av vetenskapliga källor som stöd, men inte nu. Insulinets isolering 1921 innebar att människor inte gick en ofrånkomlig död till mötes utan gavs livet åter. Innan 1921 dog alla som insjuknade i typ 1 diabetes som flugor, så nyttan av insulin finns få saker inom medicin som är mer självklara. Att särskilja de som använder insulin utan att ha sjukdomen typ 1 diabetes är enkelt genom flera tester, främst c-peptid som speglar kroppens insulinproduktion, eller avsaknad av denna.

Att det över huvud taget dyker upp en så urbota korkad kommentar visar tyvärr åter att vi har dubbla Mount Everest att bestiga för att försöka sprida kunskap om typ 1 diabetes. Dyker inte någon självutnämnd expert på sjukdomen upp, vilket är allt för vanligt, så är det någon som sparkar på svårt sjuka barn. Usch.

Motivation

2 December, 2016

Igår talade jag med en fantastisk kvinna, en #superhjälte. Anita 67 år fick typ 1 diabetes 1955, 6 år gammal. Hon har med andra ord haft sjukdomen i 61 år. Ett otroligt intressant samtal, jag har aldrig träffat någon med så lång duration med ändå så få komplikationer, väldigt motiverande. Anita berättade om sitt första insulin, Vitrum, som togs en gång per dag på morgonen. Anitas föräldrar använde metallbehållare med långa kanyler, sprutor och kanyler kokades en gång per vecka, se bild ovan som jag lånat som inte är exakt den Anita hade men motsvarande. Jag frågade hur hon upplevde de första åren, värst var alla hypoglykemier och avsvimningar. Det fanns inga personliga blodsockermätare så detta hände ofta och föräldrarna fick häva hypoglykemin med vad som fanns tillgängligt.

Fram till 1977 var Anita helt fri från komplikationer. Då, efter 22 års duration, blev hon gravid och fick i samband med detta en stor blödning i ena ögat. Strax efter gjordes laseroperation av båda ögonen, och efter detta har Anita fött 4 barn till och aldrig haft några mer problem med ögonen.

För 15 år sedan fick Anita neuropatiska problem i en fot. Detta har inte förvärrats och det är inga större bekymmer idag. Blodfetterna är kanonbra, Anita har ingen albuminuri alls (begynnande njurpåverkan). Nyligen på årskontroll konstaterade Anitas läkare; ”med dessa värden finns ingen risk för mer problem kommande 60 år.”

Anita har sedan förra sommaren Freestyle Libre – ”älskar den”. Den kontrollen anser hon är makalöst bra. Ett något udda upplägg, på sommaren använder Anita sprutor och på vintern pump. Hon vill inte ”vara kopplad och vill känna sig fri” sommartid. Vintertid använder hon ytterligare ett något udda upplägg då långtidsverkande insulinen inte riktigt passar henne. Hon kombinerar Tresiba med Lantus, två insulin med olika regim.

För 13 år sedan drabbades Anita av Kronisk lymfatisk leukemi 13 år. Har gått väl och även detta diskonterat mår hon bra idag.

Vi vet idag inte allt varför vissa drabbas mer än andra av komplikationer, det finns vetenskapligt stöd för att gener kan påverka. Självklart har också kontrollen av blodsockret betydelse men detta är svårt att studera på människor som haft sjukdomen länge eftersom man då mätte blodsockret på klinik endast. Anita har från att man började mäta HbA1c i slutet av 70-talet haft ett HbA1c omkring 57 mmol, sista åren något förhöjt omkring 63 mmol. Jag frågade som avslutning vad hon tror varit nyckel för att det gått så väl som det ändå gjort, om något nu bidragit. ”Kosten. Mamma var vegetarian och jag det samma således. Senare har jag blivit vegan. Äter mycket fibrer, långsamma kolhydrater, frukt och frön.”

Fotnot: ”Anita” heter egentligen något annat men vill ogärna bli ”känd” för sin diabetes, även om hon gärna delar med sig av sin historia.

#motivation