Elitidrott med T1D

24 May, 2018

I nyblivna svenska silvermedaljörerna i basket, BC Luleå, hade Tom Lidén en framträdande roll, liksom han haft i klubben under senaste två säsongerna. 202 cm långa och 110 kg tunga Tom är 30 år gammal och fick typ 1 diabetes för 14 år sedan, som 16-åring. Tom är en av få kända aktiva (nåväl, ett mini-scoop i denna artikel) elitidrottare i Sverige idag och även landslagsspelare, jag har haft ett långt samtal om basket och diabetes, och kombinationen typ 1 diabetes och elitidrott. Toms svar kursivt.

Grattis till silvret! Hyfsat facit, två säsonger med ett guld och ett silver och äsongen har varit fin i största allmänhet, serieseger?

Ja, det får man ändå vara nöjd med. Det är lite svårt att smälta en finalförlust dock.

Lite om dig. Du kommer från Södertälje, började lira när?

Japp. Hållit på med olika idrotter och lirat basket sedan jag var 8-10 år gammal. Satsade och skrev mitt första proffskontrakt när jag var 16 år, med Södertälje.

Du insjuknade som 16-åring, precis när du skrev det kontraktet?

Jag hade, med facit i hand, en period med symptom långt innan jag fick diagnosen. Seg, loj, sprang på toaletten mellan varje lektion, jag vet inte varför jag inte reagerade och gick till läkaren. Försäsongen första året på mitt kontrakt insåg jag, någonting måste vara fel på riktigt. Tränade och åt mycket, men rasade i vikt. Utöver de klassiska symptomen för diabetes, så kräktes jag bland efter träningarna. Jag tänkte; vad fan dålig shape jag är i, vad är detta. Klubbläkaren tyckte jag skulle gå till en vårdcentral och kolla upp det, han nämnde diabetes. Läkaren på VC sa att det där är bara något virus, ingen fara. Min morbror är läkare så pappa sa, nä, vi åker till honom. Det kan inte vara något virus bara. Min morbror sa diabetes innan han ens gjort tester, men efter att ha gjort dem så var diagnosen ett faktum.

Hur var det att få beskedet, som 16-åring kan vara nog så tufft, en period då det händer mycket, och sedan en elitkarriär på det?

Jag blev borta från basketen ganska länge. Hela första året gick bort. Bara första tiden med alla rutiner och upplärning tog två månader, sen att komma tillbaka i form, yngst i laget, fefter örlorad träning. Det var tufft. Jag var med på träningarna men fick spela med utvecklingslaget, inte riktigt vad jag tänkt. Allt verkar vara så olika. Jag har hört flera som blivit inlagda i dagar, jag fick ett par timmars upplärning och sedan typ ”kom tillbaka om ett par dagar”. Helt i egen regi fick jag sköta allt.

Toms utveckling i Sundsvall innan han kom till BC Luleå är fantastisk (http://basket.blogg.bt.se/blogg/tom-liden-fran-bortraknad-bankspelare-till-utlandsproffs/). Efter ett par säsonger i Grekland som proffs så skrev Tom på för BC Luleå för säsongen 16/17. Och började med ett SM-guld. Klubben hade efter många framgångsrika år inte vunnit SM på 10 år.

Kunskapen om typ 1 diabetes är låg i samhället då sjukdomen är ovanlig, men i Sverige har vi ändå högre prevalens. Hur fungerade proffslivet med typ 1 diabetes?

Jag skötte det på egen hand. Jag fick med mig insulin och allt nödvändigt hemifrån Sverige, jag behövde aldrig deala med diabetesvården i Grekland. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men jag har aldrig tyckt det varit en så stor deal. Bara jag haft mina sprutor så har jag varit ok. Det har varit min inställning, på gott och ont säkert.

Lite praktiska frågor. Insulinpump går ju inte att ha under match, har du någon form av CGM?

Jag har Libre nu men har inte kunnat ha den under säsong. Jag testade men den ramlade av efter någon dag med all kroppskontakt, men nu efter säsong kan jag ha den. Det är det bästa som någonsin hänt, den får mig att inse att jag kanske legat lite i överkant generellt. Bästa hjälpmedlet någonsin. Ligger dock ok i HbA1c.

Upplägg inför match?

Jättesvårt, jag blir hög oavsett vad jag gör. Även om jag gör exakt samma sak som inför träning, äter samma sak, samma tid, jag blir ändå hög. Spelar ingen roll vad jag gör. Jag har hittat en rutin som fungerar någorlunda men har fått acceptera läget, jag lirar matcherna hög. Jag vågar inte heller ta insulin och trycka ner det, det känns farligt. Det absolut sista jag vill är att bli låg under matchen. Det höga hänger kvar en stund efter matchen och jag kan ha problem att äta direkt efter match, men det lägger sig sen.

Du säger i en intervju med klubben att du inte lever ”extremt”, vad innebär det?

Jag känner många med diabetes och följer en del med diabetes (Hans, Diabethics, kommentar: jag nämner inga namn här utan redigerar det då det dels är personligt men också riskerar ta fokus från syftet med artikeln), det känns som att de gör en jäkla grej av det. Jag tycker jag lever ett helt normalt liv. Jag anser inte att jag är sjuk eller handikappad, eller begränsad på något vis. Jag mår inte dåligt, men jag förstår och respekterar att alla upplever det olika.

Kostupplägg?

Jag kör ingen speciell diet utan mycket husmanskost. Vi får lunch med klubben och jag kör samma frukost varje dag, men det är för att jag är lat och gillar det jag äter. Men i övrigt, jag äter pizza och godis ibland, skulle säga att jag sannolikt äter liknande en idrottare ofta gör. En del med typ 1 diabetes minskar exempelvis kolhydrater, men det hade för det första inte funkat alls för mig med tanke på vad jag gör, men jag tror inte riktigt på det heller.

Vad tänker du om framtiden gällande din diabetes, önskemål?

Absolut bäst skulle vara med en inopererad sensor. Laddas trådlöst exempelvis. Alternativ något självreglerande, litet system.

Till alla som kämpar för att kunna idrotta, inte minst de 7100 barn i Sverige som har typ 1 diabetes och försöker minimera begränsningarna, vad vill du säga till dem?

Det funkar utan problem att kombinera elitidrott och typ 1 diabetes. Är det något man tycker är roligt, något man är bra på och vill satsa på ska man absolut inte tycka sjukdomen håller tillbaka en. Det finns det ingen anledning till. Man måste hitta det som funkar för en själv, det som funkar för mig kanske inte funkar för någon annan.

Var tar du vägen nu med avslutat kontrakt?

Jag ska faktiskt pensionera mig från basketen. Jag har bara inte fått frågan av några journalister, vilket har förvånat mig. De brukar fråga efter säsongen, jag hade ju nästan planerat att göra en grej av det. Men frågan kom aldrig och det spekuleras en del istället. Basketen är rolig men det är slitigt, både fysiskt och mentalt. Mycket resor, träningar etc, man blir upplåst egentligen hela året. Man kan inte göra särskilt mycket spontana saker, man lever ganska uppstyrt liv. Innan jag blir allt för gammal vill jag göra typ en skidresa och andra saker. Basketen har för mig blivit mer rädslan för att förlora än att lira för att vinna. Lite stress och ångestladdat. Jag har lirat av fel anledning det sista nu, bara ett jobb. När glädjen och motivationen inte finns ska man inte fortsätta. Många saker spelar in. Bara som att flytta till nya lag hela tiden, alla kontakter blir så tillfälliga. Många kontrakt skrivs ett år åt gången, med den osäkerhet det innebär. Jag har varit lyckligt lottad med bra kontrakt och varit på bra ställen, men jag slutar hellre på mina egna villkor än att man tvingas sluta för att man inte är tillräckligt bra eller får en skada som tvingar en lägga av. Jag slutar hellre med att ha goda minnen från basket genom hela livet. Jag har en civilekonomutbildning och att börja jobba känns jäkligt spännande.

Jag vet inte siffror men min känsla är att inte alla elitidrottare parallellt ser till att ha en utbildning att falla tillbaka på, hur resonerade du?

Det var min värsta mardröm att hamna där. Att bli tvingad bort från basketen av skador eller annat och stå där utan en aning vad man skulle göra, och vara 3-4 år bort från att kunna arbeta för att man saknar en utbildning. Så mycket tjänar man inte på basket att man bara kan sätta sig i en solstol.

Avslutande fina ord, och ett litet scoop som ingen journalist snappat upp utan får läsa på Diabethics. Vi tackar Tom för att han ställde upp, önskar honom stort lycka till med framtida karriär och sin typ 1 diabetes!!!

Årskontroll 2016

26 May, 2017

För en tid sedan var jag på årskontroll på Karolinska sjukhuset i Solna. Jag hade inte tänkt skriva något eftersom jag försöker medvetet tona ner mina värden och hur jag mår. Detta för att jag vet hur många kämpar ihjäl sig och inte når målen eller mår bra, och att det räcker med att jag ofta skriver att jag mår bra och då jag bloggar skriver jag istället med alla som mår dåligt i åtanke. Men, bryter min princip då det sista tiden åter blossat upp ett antal kostfanatiker som hävdar massa osanningar, och de förstår inte att jag liksom de är en anekdot och inget bevis för något magiskt recept så min berättelse är i vilket fall en motpol – det går att äta kolhydrater med typ 1 diabetes och ha bra värden. Uppenbarligen för någon. Ett av de ”magiska tricken”: insulin. Som inte heller är ett gift (ja, en del hävdar ju detta, faktiskt). Jag äter ca 220 gram kolhydrater/dag, i mat. Ca 40% av min energi kommer från kolhydrater.

Jag mår fantastiskt bra, och har så gjort i 14 år med typ 1 diabetes. Jag har jag ingen tillstymmelse till komplikationer och sjukdomen begränsar mig inte alls. Jag tar 16 mg Candesartan blodtrycksmedicin sedan många år, inga andra mediciner utöver insulin. Jag har Novorapid och Lantus, engångspennor. Efter att jag fick CGM (Freestyle Libre) för två år sedan blev det enormt mycket enklare. Jag skannar mig 40 ggr/dag vilket ett av skälen, jag tar dessa sekunder och fångar upp saker i tid.

Jag lider stort med alla som mår dåligt och drabbas hårt, vilket är ett av skälen till att jag startat Diabethics. Jag är ju inte alls signifikativ för alla med sjukdomen, tvärtom. Tekniska hjälpmedel och analys av vad som sker och inte sker gör oss inte friska, men hjälper en hel del. Vad detta innebär är individuellt och kontrollen ska inte ske på bekostnad av att man knäcker sig psykiskt. Jag har bra förutsättningar och är “lämplig att ha sjukdomen”, och har hittat mitt sätt. Det betyder inte att jag inte vill bli kvitt #skitsjukdomen. Den tar tid och jag saknar att kunna vara mer spontan, och inte tänka på dian i första, andra och tredje hand. Den är lynnig och man kan inte vinna över diabetesen, jag siktar på oavgjort. Mina motivationsfaktorer: jag eftersträvar att sjukdomen inte skall innebära några som helst begränsningar och jag vill se min son växa upp och vara med så länge som möjligt, även om garantier inte finns.

Risken för absolut alla senkomplikationer ökar med förhöjt HbA1c. Att ligga under målen ger goda förutsättningar på sikt. Ha dialogen med diabetesteamet. Jag skrev om de få longitudinella studier som finns här: http://www.diabethics.com/forskning-teknik/ljus-i-tunneln-ej-taget/, jag skriver en fördjupad artikel nu om mikrovaskulära komplikationer och vad vi vet idag.

 

 

MINA VÄRDEN
Det som kan vara värt en kommentar är:

• Referensintervall är inte målvärden utan var befolkningen i landstinget, i detta fallet Stockholm, ligger.
• Blodfetterna är kanonbra. Triglycerider 0,5, HDL (”goda kolesterolet”) 2,8 och LDL (”onda kolesterolet”) 2,6. Jag äter inga statiner.
• HbA1c något högre än genomsnittligt blodglukos från Diasend nedan. Detta kommer av två skäl, dels hade jag astma tre veckorna innan provtagningen på Karolinska, dessa dagar låg jag något högre och dessa veckor har stor vikt på ett HbA1c i lab (http://www.diabethics.com/forskning-teknik/hba1c-och-genomsnittligt-blodglukos/). Sedan är Diasends värden, som kommer från LibreLink (appen till Freestyle Libre), inte viktade utan just genomsnittligt, i fallet nedan över 90 dagar. Jag lägger större vikt vid genomsnittligt vävnadsglukos än ett HbA1c i lab.

 

 

 

UPPFÖLJNING – ANALYS
Vilken programvara man än använder finns oändligt med data att analysera. Jag gillar statistik och siffror och i detta fallet är det en fördel. Vad man bör fokusera på är individuellt, så nedan är inget råd utan vad jag tittar på. Jag använder appen jag skannar med, LibreLink, som har en del statistik inbyggt. Otroligt bra. Sedan kikar jag löpande i Diasend, från dator och mobil.

 

Bild 1
Jag skannar mig med Freestyle Libre ca 40 gånger/dag. Det enskilda värdet i sig är inte viktigt för mig, jag eftersträvar att befinna mig inom mitt målområde som är 3,9-9 mmol så stor del av tiden som möjligt. Viktigast då jag skannar är trenden, var är pilen på väg och vilken vinkel, dvs hur snabbt rör det sig. Nästan alltid då jag skannar gör jag det inom två minuter igen, trendpilarna är prediktiva (antaganden) och för att säkerställa att det stämmer gör jag så. Ligger jag högt eller lågt skannar jag mig ofta tills det är under hyfsad kontroll.

 

 

Bild 2 och 3
Genomsnittligt blodglukos tittar jag ofta på 60 och 90 dagar. Detta kan också ses i Diasend, vars data överförs från LibreLink en gång var femtonde minut, då jag sammankopplat dem. I LibreLink ser jag också medelvärdet i perioder om tre timmar, denna tittar jag på. Jag kollar sedan SD, standardavvikelse. SD är ett mått på hur mycket vävnadsglukos avviker från medelvärdet, under 3,5 brukar vara målet inom barndiabetesvården. I praktiken är detta ett mått på svängningar. Detta är förhållandevis avancerad matematik som man inte behöver fördjupa sig i. Mitt mål är att försöka ha SD under 2,5. Observera att svängningar inte är farliga, trots att en del kostfanatiker gör detta gällande. Inte en studie har kunnat visa att svängningar är farligt eller orsakar komplikationer, inte ens studier som haft avsikten att visa detta. Jag försöker minimera dessa för att jag dels vet att jag får mindre tid spenderad i hypoglykemi/hyperglykemi om jag har så jämnt blodglukos som möjligt, men framförallt, det är väl känt att en CGM/FGM har svårare att hänga med vid snabba förändringar. Detta gäller alla produkter, olika mycket. En av de största fördelarna med en CGM/FGM är att man faktiskt ges lite möjlighet till att vara proaktiv, i praktiken stämmer inte det att vi kan agera innan något inträffar men vi kan agera innan det gått för långt åt endera hållet. Kapar man toppar/bottnar så långt det är möjligt, så hänger också en CGM/FGM med mycket bättre. Då vet jag också att precisionen blir bättre i och med detta. Vad detta innebär i praktiken måste man testa sig fram själv, alla är olika.

 

Från Diasend:

 

 

Bild 4
Bild från LibreLink, nyttjar hellre den från LibreLink där jag själv valt målvärden och jag ser dem i fyra kategorier. Jag strävar efter så mycket tid som möjligt mellan 4-9, jag siktar alltså inte på att ha 6 mmol eller att eftersträva en frisk människa. Här ser jag också blodglukos i olika tidsperioder, detta är intressant. Inte ett enskilt värde, men jag tittar om det finns någon tidpunkt där det sticker ut åt endera hållet.

 

 

Bild 5 och 6
I LibreLink kan jag också se episoder av hypoglykemier, definitionen av dessa ser ut som på bilden nedan:

 

 

Bild 7 och 8
AGP, ambulatorisk glukosprofil. Bild från både Diasend och LibreLink. Den är mycket bra men jag har ett par tillfällen skrivit att jag tycker en del överdriver betydelsen, ibland får jag från vissa håll känslan att AGP är viktigast av allt. Denna AGP är på 90 dagar, de streckade linjerna överst och under visar lägsta respektive högsta värde vid respektive klockslag, under vald period. Den lite grå bakgrunden mellan värde 4-10 är alltså Diasends målvärde, som alltså skiljer sig mot vad jag valt i LibreLink, se ovan. Den ljusblå delen av kurvan är 10-90 percentilen, dvs det området befinner sig mitt blodglukos 80% av tiden. Det mörkblå är 25-75 percentilen, dvs det området befinner sig mitt blodglukos 50% av tiden. Medianlinjen är orange och representerar mitten av värdeserien inom varje timme. AGP kollar jag på 60 och 90 dagar, oftast i LibreLink. Här ser man en del mönster. I min AGP syns att jag inte pressar mig, trots lågt genomsnittligt värde. SD som jag beskrev ovan säger inte hur mycket värden under genomsnittligt värde respektive över påverkar, det är alltså inte jämt fördelat. Ser man min AGP har jag mer tid ovan genomsnittligt värde än under, jag försöker så långt det är möjligt undvika hypoglykemier.

 

 

 

RECEPTET?
Det är förstås en skämtsam rubrik, det finns inget magiskt recept som fungerar för alla, vi är olika. Det är just delvis därför jag skriver detta inlägg. Jag äter förhållandevis mycket kolhydrater men bra kolhydrater, i mat. Jag är väldigt matlagningsintresserad och står nästan uteslutande för matlagningen hemma. Vi försöker äta kött max tre middagar och målet är således vegetarisk/fisk fyra middagar. Detta spricker mycket sällan. Nu är inte detta anledningen till mina värden utan endast en inblick i kosten, men jag får aldrig ett oväntat blodsockersvar av min mat. Äter mycket fullkorn, grönsaker, mycket vegetabiliska fetter men inte bara, finns egentligen inget i matväg jag inte äter. Jag äter mycket sällan något överflödigt på vardagar. Fikar aldrig, äter ingen godis, glass eller annat, dricker aldrig någonsin dryck med socker i. Äter inte mellanmål, trots att många rekommenderar detta. Men jag gillar mat och äter hellre bra mat. Helt anekdotiskt sa min första dietist på St Göran i Stockholm vid debut att jag ”ska äta ofta och lite, och minst två mellanmål”. Jag förklarade efter en månad till min fantastiska läkare; ”jag upplever det som att jag inget annat gör än äter”. Han sa en av många bra saker; ”Hans, gör det som passar dig bäst”. Så gjorde jag, och gör idag. Äter med andra ord tre mål och ligger jag pressat på kvällen, efter en middag som jag inte står mig på, tar jag någon Rågrut eller dylikt.

Jag tror det är viktigt att finna sitt sätt för prioriteringar, en balans att må bra psykiskt likväl. Min filosofi, inget råd, är att man måste hitta det man inte kan vara utan och prioritera detta, för att kunna skippa allt annat. Jag äter godis fredag och lördag, parerar med insulin, äter detta efter maten vilket är lättare att kontrollera för mig. Jag är, som jag skrivit många gånger, en stor ölfantast och dricker uteslutande lite mer alkoholstark hantverksöl, som ofta innehåller lite mer kolhydrater. Öl påverkar inte mig, jag vet ett fåtal som jag vet ger blodsockerpåslag och dessa undviker jag eller korrigerar för. Jag dricker öl relativt ofta, men aldrig många, för mig en njutning. Avdelning övertydlighet, öl är inte heller ett råd eller rekommendation.

Min rörelse är promenader, ”power walks”. Jag går i snitt fyra längre promenader per vecka, och under vinterhalvåret åker jag skidor (utförsåkning). Jag har funnit mitt sätt som jag inte tröttnar på, jag får luft, men kunde naturligtvis kört mer högintensiv träning. Skälet är dåligt och ingen rekommendation, men jag går ofta och talar i telefon, hela promenaden. ”Multi tasking” för att hinna med allt, både jobb och privat. Inte optimalt, men jag rör mig i alla fall. Jag är generellt energisk och rör mig mycket i vardagen så det bidrar också givetvis.

Jag debuterade innan räkning av kolhydrater existerade, och räknar därför inte idag. Korrigerar med dextrosol nästan uteslutande. Nej, det smakar inte gott, jag kallar det medicin. Blundar och sväljer. Byter smak emellanåt för att underlätta.

Jag brukar ofta skriva om mina ”nycklar”, som är svåra att förklara i text, men ändå (liten text, går att förstora):

 

 

 

En anledning till att jag skriver detta är att jag får en del frågor som tangerar medicinska råd, jag kan inte besvara detta men berätta hur jag gör förstås. Kom ihåg, allting kring sjukdomen skall diskuteras med diabetesteamet. Medicinska råd skall ges av legitimerad personal med kunskap om typ 1 diabetes.

Kom ihåg att alla har olika förutsättningar och man kan knäckas av att analysera sönder vad som skett eller inte skett, utan att få ett svar. Man måste leva och inte endast överleva. Kom även ihåg att barn med stora skillnader i aktivitetsnivå plus hormoner inte är jämförbart med en vuxen. Det spelar givetvis även in att det är en fördel att ha sjukdomen själv i det avseendet, jag känner av båda låga och höga värden väl och det hjälper mig att vara lite proaktiv. Tekniska hjälpmedel är inget botemedel men gör massor.

Jag har ett omätbart C-peptid vid fasta men om stimulerat i ett glukostoleranstest möjligen någon mikroskopisk “hjälpenhet” egen insulinproduktion. Det har alla, och de likt mig som debuterat i vuxen ålder oftast lite mer (http://www.diabethics.com/forskning-teknik/insulinproduktion/). Det har jag inte testat.

Sist men inte minst. Varför är det så otroligt svårt att för vissa ha en ödmjukhet att alla är olika, det finns inget magiskt recept och att det inte finns några genvägar? Människor behöver tekniska hjälpmedel, förståelse och support, hjälp av dietister och diabetesteamet. Det är inte kostråden som orsakar komplikationer, som nu florerat i media under ett par veckor. Det är inte heller vår fina diabetesvård. Jag lider stort men de som inte mår bra, de behöver hjälp och det är ett misslyckande för flera. Men flera inkluderar givetvis också eget ansvar. Typ 1 diabetes är en svår, allvarlig och lynnig sjukdom. Människor är olika och har olika förutsättningar. Prioriterad forskning är att ta reda på vad som orsakar sjukdomen så fler inte drabbas, bättre behandlingar av komplikationer och givetvis ett botemedel. Forskningen behöver medel.

 

 

 

 

 

 

 

 

Björn Ferry del 2

10 January, 2017

 

Efter Björn Ferrys uttalande kring dopning i allmänhet och ett ifrågasättande för att bl a vi med typ 1 diabetes skall få utöva och tävla med dispens då vi är insulinbehandlade, så skrev jag nyligen denna väldigt delade artikel; http://www.diabethics.com/livsstil-halsa/2016/12/18/bjorn-ferry/.

Ferrys uttalande har mött kritik från diabetesrörelsen men förvånansvärt lite har uttalats från SVT´s sportredaktion. Intressant i sammanhanget är att SVT Sport vid ett par gånger sista åren gjort ett antal inslag i “Lilla aktuellt” och “Lilla sportspegeln” om barn med typ 1 diabetes som idrottar och har en dröm. Barn som får kämpa enormt mycket mer än friska barn för att nå sina mål. Då lyfter man sjukdomen i SVT, och visar hur sjukdomen ser ut i verkliga livet. Dvs att vi kan göra nästan allt, men vi får kämpa mycket mer än andra. Sedan kommer då detta klavertramp.

Jag håller som sportintresserad med om att problemet med doping är gigantiskt. Jag förstår också att man i soffan i vinterstudion måste få lyfta idéer som kanske ses som radikala, då situationen är utom kontroll. Önskvärt nr 1 hade varit att man hade någon slags grundkunskap om det man talade om, i detta fallet typ 1 diabetes. Önskvärt nr 2 hade varit att man tänkte efter före man öppnade munnen, då “Vinterstudion” har omkring en miljon tittare (kanske mer?) och av dessa är helt säkert ett antal barn med typ 1 diabetes som idrottar. Detta vet jag då sjukdomen är så pass vanlig hos barn i Sverige idag, 7200 barn 0-18 år har typ 1 diabetes. Vad säger man till dem, egentligen?

Jag undrade hur Riksidrottsförbundet Antidoping ser på typ 1 diabetes och gick dit med ett par frågor häromdagen. Informationsansvarige Peter Mathiasson svarade, och jag har fått hans tillåtelse att publicera svaren.

Fråga 1: Varför ges vi med typ 1 diabetes dispens att utföra elitidrott?
Dispensreglerna har tillkommit för att idrottsutövare, som av medicinska skäl måste använda dopingklassade läkemedel, ska kunna utöva sin idrott. Ett av de mest uppenbart berättigade skälen till dispens är just vid diabetes typ 1 där individen faktiskt inte överlever utan att inta insulin.

Fråga 2: En fråga jag själv vet svaret på redan förvisso, att ta ”rätt dos insulin” är ett konststycke. Att medvetet överdosera är givetvis helt omöjligt i praktiken, vilket vi vet som har sjukdomen och inte minst jag själv som läser allt om sjukdomen. Men, min fråga till er är; Hur skulle insulin kunna ge fördelar vid typ 1 diabetes?
Det finns sannolikt inga fördelar alls för typ 1 diabetiker. Tvärtom så är det mycket svårt för dessa patienter att dosera rätt mängd insulin för att må bra och när det gäller elitidrottare så har de ofta problem med blodsockersvängningar som istället ger dem klara nackdelar både vid träning och tävling.

Fråga 3: Är insulinbehandlade personer med typ 1 diabetes något som är aktuellt för översyn över huvud taget?
Nej.

Fråga 4: Vad säger ni till dessa barn som det krävs än mer utav att för lyckas, som är smått sargade efter senaste veckornas uttalanden?
Bland de som bestämmer om dopingregler och bland de som har djupare kunskap om dessa frågor så finns det ingen tvekan om att diabetiker ska vara med och träna och tävla inom idrotten.

 

SVT Sport och Björn Ferry, vakna. Man kan säga dumma saker, man kan göra fel. Men be dessa barn om ursäkt.