Diaversary

18 September, 2016

 

Idag är det 13 år sedan jag kom in akut till St Göran och mådde väldigt risigt. Jag, som aldrig var sjuk, hade en tid mått risigt med ganska diffusa symptom; matt, konstant trött, sov dåligt, dålig aptit, törstig, sprang på toaletten konstant och sista dagarna extremt yr och jag såg suddigt. Då det blev värre kunde jag en dag inte köra hem bilen från jobbet utan fick skjuts av en kollega till Liljeholmens Vårdcentral i Stockholm. Det kanske snabbaste läkarbesöket i historien gav beskedet; ”du har ett virus på balansnerven, vila”. Inga prover togs över huvud taget.

Jag åkte hem och tröståt godsaker i ett par dagar, jag orkade inte lämna lägenheten. När jag till slut såg så dåligt att jag kom på mig att förstora texten på text-tv för att kunna läsa, likt min 92-åriga farmor gjorde, insåg jag att det måste vara något annat än ett virus.

På St Göran ville de omedelbart röntga huvudet efter eventuell hjärntumör. Lät logiskt men fruktansvärt otäckt givetvis. De tog ett blodsocker, 30 mmol. Minns hur läkaren frågade högt, nästan skrek; ”men gud har du socker människa?!”. Jag svarade lika högt; ”NEJ!”. ”Jo, jag undrar jag”. Fler prover togs och röntgen sköts upp ett par timmar. Det var ”bara” typ 1 diabetes. Mitt HbA1c var 112, hade ketoner men inte särskilt påverkat pH, dvs ingen Ketoacidos utan annalkande bara.

Under natten gavs insulin och dropp pga vätskeförlust. På morgonen frågade läkaren; ”hur är det?”. ”SKITBRA!”, ropade jag. Hon garvade. Givetvis överdrev jag en smula men i jämförelse mådde jag så otroligt mycket bättre på bara ett halvt dygn. Jag fick vård i världsklass på St Göran.

 

PERSPEKTIV

Självklart var det ”bara typ 1 diabetes” i jämförelse med en hjärntumör eller annat. Finns mycket som är värre än typ 1 diabetes. Det är dock inte svartvitt och innebär att den lynniga sjukdomen typ 1 diabetes är ett förkylningsvirus. Även om jag i princip aldrig var sjuk hade jag varit med om mycket annat, så min debut i denna sjukdom var inte det jobbigaste jag varit med om. Dock, jag som visste mycket om diverse sjukdomar visste inget om typ 1 diabetes och första tiden var det något omtumlande, ibland ledsamt då jag direkt läste på och såg vad konsekvenserna kunde bli. Enligt vänner, familj och flera kollegor var jag ”den ultimata personen att drabbas av sjukdomen”. Brutalt, men jag tog inte illa upp. De hade rätt på sätt och vis. Att vara disciplinerad och ett stort kontrollfreak med extremt gott minne underlättade. Tyvärr är det inte så att sjukdomen drabbar endast sådana människor. Inte heller finns några garantier, den är lynnig. Ingen typ 1 diabetes är den andra lik. Jag mår fantastiskt bra men är inte signifikativ för alla med sjukdomen, tvärtom. Motivationsfaktor för mig: #förjagtänkerbli100år

Så idag firar jag. Inte sjukdomen, utan just att det går bra och att jag mår fantastiskt. Jag är en j-vel på att finna skäl att fira. Det har jag troligen från min multisjuka pappa.

Jag anmälde inte läkaren på Vårdcentralen. Då jag väl skulle hade det gått för lång tid. Synd då det kanske är vad som krävs. Många har mått mycket sämre än mig vid debut men liknande som hände mig skrivs i slutna forum än idag att det sker. Inför ett blodsockertest på alla besök på en Vårdcentral. Fler fångas upp i tid, kostnaden är ca 2 kr/test.

Ha en fin söndag.

Blodsocker Insulin Övrigt