Month: May 2017

Diabetesretinopati nya möjligheter

19 May, 2017

Diabetesretinopati tillhör de mikrovaskulära komplikationerna, som drabbar de små blodkärlen som finns i bland annat ögon och njurar. Fortfarande i Sverige drabbas nästan alla med typ 1 diabetes av diabetesretinopati och bland personer med typ 2 diabetes varierar prevalensen enligt Nationella Diabetesregistret mellan 16-40% (sid 42 här 1). Behandlingsalternativen är idag relativt goda med laser, läkemedel och ibland kirurgi, och oddsen blir allt bättre. Diabetesretinopati är inte lika progressivt som det tidigare var och färre blir blinda. Dock, diabetes är fortsatt vanligaste orsaken till blindhet i Sverige och enligt Diabetolognytt från början av 2017 så blir fortsatt ca 100 personer med diabetes blinda årligen i Sverige (sid 8 här 2). Diabetesretinopati korrelerar starkt med nivå av HbA1c och risken att bli blind med ett HbA1c under målet om 52 mmol/mol (eller nya om 48) är närmast obefintlig (3).

NY EXPERIMENTELL STUDIE HARVARD
Forskare vid Harvard har studerat möss och mänsklig vävnad från donatorer och sett att transkriptionsfaktorn (4) RUNX1 fanns i skadade blodkärl. Möss är möss och vävnad från donatorer är inte självklart direkt överförbart på människor.

Med ett läkemedel som inhiberade RUNX1 reducerade forskarna diabetesretinopatin med 50%, otroligt bra. Läkemedlet är väl känt sedan tidigare och används bland annat i cancerbehandling. Forskarna hoppas detta kan leda till förbättrad behandling vid viss typ av diabetesretinopati, och att även sättas in tidigare. I försöken har de injicerat läkemedlet men förhoppningen är att det skall kunna ges som exempelvis ögondroppar.

En av forskarna säger:

”We’re hopeful that we may have an opportunity to change the treatment paradigm for these conditions,” said co-corresponding author Leo Kim, HMS assistant professor of ophthalmology and a retina surgeon at Mass. Eye and Ear. “Instead of treating patients after these abnormal blood vessels form in the eye, we may be able to give patients eye drops or systemic medications that prevent their development in the first place.”

Mycket spännande. Det går framåt, allt blir bättre hela tiden men diabetes är fortfarande allvarliga sjukdomar.

Studien: http://diabetes.diabetesjournals.org/content/early/2017/03/30/db16-1035

Artikel: https://hms.harvard.edu/news/curbing-damage

Referenser:

Dead in bed syndrome

17 May, 2017

Redan för 30 år sedan beskrevs första gången ett antal unga människor med typ 1 diabetes ha avlidit medan de sov, vilket förbryllade forskare. Det kallades dead in bed syndrome, DBS. Genom åren har ett antal studier gjorts och det antogs tidigare vedertaget att det uteslutande handlade om hypoglykemi, dvs lågt blodsocker nattetid vilket leder till koma och i dessa fall döden, Med tiden har forskarna förstått att det är för förenklad förklaring och tillståndet är multifaktoriellt troligen (1, en svensk studie 2). Viktigt att redan nu skriva, hypoglykemi nattetid är väldigt vanligt och DBS är extremt ovanligt. Vi såg exempelvis nyligen i Swediabkids årsrapport att hypoglykemier minskat hos barn med typ 1 diabetes i Sverige (3), trots sänkta HbA1c under ett par år. Det finns ingen nyare svensk studie på förekomst av DBS här men i statistiken över dödsorsaker från Socialstyrelsen (4) ser vi att det dog 62 personer i koma 2015 i Sverige. Av dessa hade 21 personer typ 1 diabetes, 9 personer typ 2 diabetes och 32 ospecificerad diabetes, dvs där läkaren inte skrivit diabetesform i dödsorsaksintyget och Socialstyrelsen saknar möjlighet att returnera för förtydligande gällande de eventuella frågetecken som finns. 2014 var motsvarande antal 48 personer, men försiktighet i tolkningen om antalet då detta inte är en studie utan statistik. Statistik är viktigt och värdefullt men säger inte allt.

Det finns dödsfall i DBS då personen burit en CGM, där man sett att ett par personer inte haft särskilt lågt blodsocker, i alla fall otillräckligt för att det borde fått sådana konsekvenser. I många år har därför diskuterats om hypoglykemier kan orsaka arytmi till den graden. Arytmi är rubbningar i hjärtrytmen, att hjärtat slår för fort, för långsamt eller oregelbundet (5). Att hypoglykemier kan orsaka arytmi har varit väl känt länge, men inte till vilken grad. Svårigheten är att studera detta i efterhand givetvis, är personen död går inte att se allting.

STUDIEN
37 personer med typ 1 diabetes under 50 år gamla med en duration om minst 4 år följdes under fyra dygn (96 timmar) med CGM och EKG. Asymptomatisk hypoglykemi (dvs där personen inte märker av det) var vanligt hos studiedeltagarna.

DBS inträffar nästan uteslutande nattetid, men hypoglykemier sker förstås alla tider på dygnet. Störningar i nervsystemet är väldokumenterat. I försök visar en del personer försämrad motregulation av adrenalin vid hypoglykemi, en motregulation som ofta försämras efter många år med sjukdomen. Andra studier på både friska och personer med typ 2 diabetes visar att människor är olika känsliga mot arytmi, har olika HRV (heart rate variability, inte samma som arytmi, se exempelvis här 6) etc. Det finns ingen enskild förklaring till DBS men hypotesen hos forskarna är att motsvarande skillnader i dygnsrytmen som ses i nervsystemet även finns i hjärtats elektrofysiologi. Särskilt hos unga med typ 1 diabetes, vilket då skulle kunna bidra till DBS.

UTFÖRANDET
Deltagarna bar Abbotts Navigator 2 och kalibrerade denna fem gånger/dag. De valde CGM med en acceptabel precision som också går långt ner i värdena, i detta fallet till 1,1 mmol i vävnadsglukos. Alarmen slogs av och displayen släcktes för att studien naturligtvis skulle vara ”blindad”. Deltagarna ombads föra dagbok över flera saker, bland annat upplevelsen av en hypoglykemi. Hypoglykemi från CGM sattes med ett värde under 3,5 mmol. EKG-utrustningen bars parallellt som sagt.

RESULTAT
Av totala tiden, sammanslaget alla deltagare, om 3165 timmar befann de sig i hypoglykemi 159 timmar, 88 på natten och 71 på dagen. Av 37 deltagare befann sig 32 personer (86,5%) i hypoglykemi. Totalt skedde 44 nattliga hypoglykemier och 69 på dagtid. Intressant nog så skiljde sig tiden spenderad i hypoglykemi om den skedde nattetid eller dagtid, på natten spenderades 60 minuter under 3,5 mmol och på dagtid 44 minuter. Forskarna såg också en trend mot lite lägre värden i de nattliga hypoglykemierna. Då forskarna stämde av de uppmätta hypoglykemierna fanns 51% av de som inträffade dagtid noterade i dagboken och 24% av de nattetid. Detta skall inte övertolkas då inte alla möjligen kom ihåg att göra en notering, betänk tillståndet vi kan vara i om lågt glukos. Men en hint i vilket fall.

Frekvensen av arytmier var låg men skillnader sågs vid jämförelse hypoglykemi och euglykemi, dvs normalt vävnadsglukos (i detta fallet satt till 5-10 mmol). Flera skillnader i hjärtats elektrofysiologi sågs vid hypoglykemier som inträffade dagtid eller nattetid. De såg sex gånger högre bradykardi (onormalt långsam hjärtfrekvens) vid nattliga hypoglykemier versus normalt vävnadsglukos nattetid. Samma skillnad syntes inte vid jämförande av hypoglykemier dagtid versus euglykemi dagtid. Forskarna menar att hypoglykemierna har en proarytmisk effekt.

Detta är givetvis inte möjligt att dra för snabba slutsatser av, vilket inte forskarna heller gör. Det är inte heller svaret på varför DBS sker och inte heller en säker slutsats att arytmi bidrar till DBS. Enda sättet att göra detta är att ha denna utrustning på människor som de facto avlider, en studie som inte kommer kunna göras. Forskarna valde här att definiera hypoglykemier som varade längre än 20 minuter, vilket gör att en del försvinner i sammanhanget.

Studien: 7.

SUMMERING
Vinsterna att ha så lågt HbA1c och blodsocker som möjligt är stora på sikt, men precis som professionen säger gällande nya målet för HbA1c om 48 mmol/mol (se min artikel om Swediabkids ovan) ”ej på bekostnad av hypoglykemier”. Vad som är rimligt, och inte på bekostnad av att man stressar ihjäl sig, kan inte avgöras via en Facebookgrupp. Inte heller vad som är frekventa hypoglykemier. Allt detta måste diskuteras med ens diabetesteam. Det finns även stöd för andra negativa följder av för låga värden, om än inte klarlagt idag exakt hur (tid spenderat och/eller antalet exempelvis). Inte minst kan man försämra medvetenheten om hypoglykemier om man pressar sig för lågt. Jag ser ibland en del förespråkare av dieter tala om att ”värden på 3 är helt ofarliga, ta inte dextro, det ordnar till sig ska du se”. De typen av råd riskerar vara livsfarliga och det är en nackdel med Facebookgrupperna.

Viktigt att åter poängtera att DBS är ovanligt i Sverige, även om dödsfall sker av hypoglykemi.

Sist men inte minst. Idag får vi i Sverige tillgång till bra hjälpmedel med CGM, med larm för de som behöver, och insulinpump. Tyvärr råder fortsatt stora olikheter och orättvisor i landet. I NDR´s årsrapport kunde nyligen ses att det landsting med högst andel pumpanvändare bland vuxna med typ 1 diabetes är Norrbotten med 30,5%. Lägst Östergötland med 12,7% (sida 25 här 8). Gällande CGM är det ännu för få mottagningar som använder möjligheten att rapportera in, men i min analys för ett år sedan var motsvarande differens Skåne bäst med 51,7% och Sörmland sämst med 7% (9). Denna data är alltså inaktuell då förskrivningen sedan jag publicerade den har ökat enormt. Att döma av Facebookgrupperna råder dock fortsatt ojämlik vård vilket i förlängningen är livsavgörande. Detta kommer jag inom någon månad visa tydligt med de studier som de facto finns. Tekniska hjälpmedel är inget botemedel men gör massor. Det är en besparing för samhället då diabetes väl känt tar ca 10% av hälso- och sjukvårdsbudgeten, och av detta är idag ca 70% för komplikationer. För ett år sedan skrev jag en artikel där jag berör den data som finns (10) och trots avsaknad av data för typ 1 diabetes finns många miljarder att spara. Kostnader för alla diabeteskomplikationer i Sverige är sannolikt i häraden 15 miljarder årligen. Om vi ges möjlighet till bästa tekniska hjälpmedel och när kostnaden i sådana fall sjunker, samt i vilken omfattning, kan ingen svara på idag.

Referenser:

Artificial Pancreas

12 May, 2017

Ett mycket stort framsteg mot ett botemedel för insulinbehandlad diabetes, inget botemedel ännu dock. Diabetes Research Institute (DRI) i Miami Florida har ett av världens största forskningscentrum för diabetes och ett par av de främsta forskarna i världen. De har en experimentell metod för transplantation av insulinproducerande betaceller och använder en egen ”kapsel”. Detta är skälet till att jag och flera med mig slutat benämna de kommande smarta systemen med en insulinpump, en CGM (kontinuerlig blodglukosmätare) och en adaptiv algoritm, artificial pancreas. De systemen kommer göra enormt stor nytta men är inget botemedel och inte en konstgjord bukspottskörtel (1, 2, 3). DRI´s biohub är definitivt en artificial pancreas.

BAKGRUND
Transplantationer av betaceller görs sedan 70-talet, med celler från donatorer. Tillgången på betaceller har varit dålig men sägs idag vara bättre, skälet till att detta inte praktiseras brett är att celler från donatorer gör att det krävs immunosuppressiva läkemedel, avstötningsmedel, livet ut. Dessa kan ge en del otrevliga biverkningar och ges därför endast till personer med komplikationer av sin diabetes, och/eller har en väldigt svårinställd diabetes, exempelvis pga av annan samsjuklighet (4). Dagens teknik är absolut inte ett botemedel med andra ord.

För att effektivt kunna bota autoimmun diabetes krävs flera saker, observera att jag medvetet inte skriver insulinbehandlad diabetes då de med flerdosbehandling av insulin som har typ 2 diabetes inte har samma problematik med en autoreaktivitet, ett autoimmunt angrepp. Enkelt uttryckt kan problematiken för autoimmun diabetes och ett botemedel summeras;

Att tillföra insulinproducerande celler då vi saknar insulinproduktion.
Säkerställa överlevnad för cellerna. Överlevnaden av dessa transplanterade betaceller är idag förhållandevis bra, men långt från tillfredsställande. Det gör att många får upprepa ingreppet med fler celler, och långt ifrån alla är helt fria från insulin efter ett par år med sjukdomen. Ett par av de främsta inom ö-cellstransplantationer, Camillo Ricordi från just DRI och James Shapiro, som förädlade tekniken år 2000, skrev i Nature för ett år) sedan att 50-70% är insulinfria efter 5 år (5). Idag långt mycket bättre än förr men långt ifrån bra. Syftet är inte idag primärt att säkerställa att patienten är insulinfri utan som Uppsala universitet skriver; “Huvudmålet för ö-cellstransplantation är att förhindra svåra eller livshotande hypo- respektive hyperglykemier (6).
Forskarna måste veta etiologin bakom autoimmun diabetes, varför uppkommer den? Hur förhindra preventivt att fler drabbas, och hur preventivt förhindra att transplanterade celler inte angrips.
Undvika immunosuppression. Allt hänger ihop. Vi måste finna ett sätt att antingen kapsla in cellerna, eller använda kroppsegna. Annars inget botemedel.

Punkt 1 är löst av flera men ingen optimal lösning. DRI kan ha löst punkt 2, och har en presumtiv lösning för punkt 4 men inte alls klar idag.

DRI´s LÖSNING
DRI är ett av de ca 40-tal diabetescenter som idag transplanterar ö-celler. De har tagit fram en ”kapsel”, de kallar den Biohub. I strävan efter bättre placering av celler har testats många platser, utan bra resultat. DRI har möjligen funnit den i omentum, en slags bukhinnevävnad. Det är ett smått genialiskt tillvägagångssätt, och ingreppet mycket enkelt. Omentum sägs innehålla mycket blodkärl vilket säkerställer syretillförsel på ett bättre sätt än levern där celler sätts idag. Se bild:

På deras hemsida finns en kort förklaring och ett klipp på 5 minuter som visar idén 7.

Idag har två personer i världen fått en Biohub, båda får immunosuppression. 43-årige Wendy Peacock blev i aug 2015 den första att få testa denna artificial pancreas. Hon hade haft typ 1 diabetes sedan hon var 16 år, och var 17 dagar efter transplantation från insulin. Hon har inga hypoglykemier och mår enligt uppgift bra, men hon tvingas till rigid kontroll av kost och motion. Här artikeln som presenterades igår i NEJM (New England Journal of Medicine) med 12-månaders uppföljning, Wendy har snart haft en Biohub i två år 8.

Den andra personen som fått en Biohub är en då 41-årig man från Milano, med typ 1 diabetes sedan han var 11 år gammal. Mannen fick en Biohub i slutet av 2015 och var åtminstone fri från insulin efter ett halvår, efter detta finns inga nya uppgifter. Här en tidigare artikel 9.

SUMMERING
DRI är en av flera i kapplöpningen mot ett botemedel för insulinbehandlad diabetes. Vi är absolut inte där ännu och mycket lång väg kvar. Av de svårigheter jag listar ovan är svaren idag;

DRI har celler idag men för att detta skall kunna praktiseras brett måste andra celler användas. Stamceller eller andra.
De kan möjligen ha funnit den hittills bästa placeringen av celler med omentum. Hittills lovande resultat men uppföljning efter längre tid att vänta.
Etiologin bakom autoimmun diabetes och hur stoppa det autoimmuna angreppet vet vi inte idag. Jag skrev nyligen att vi idag vet ca 50% av sjukdomsbenägenheten för autoimmun diabetes (10). Framsteg görs sakta men säkert.
Båda patienterna som hittills fått en Biohub tar immunosuppressiva läkemedel. DRI testar andra varianter av sin kapsel, bland annat med silikonliknande material delvis, som kombineras med kroppens omentum. Målet är att finna ett material som står emot angrepp, kan frisätta insulin, får syre, införlivas med kroppen och undvika immunosuppression. Där är de inte idag.

DRI har annonserat samarbete med flera andra forskare vilket är en nödvändighet för att driva detta framåt. Sakta men säkert framåt. Om forskningen får medel kommer insulinbehandlad diabetes kunna botas. Inte imorgon, inte nära i tiden, men helt beroende av finansiellt stöd. #öppnaögonen

Referenser: