Category: Insulin

Allergi och astma vid diabetes

30 March, 2017

Det har länge funnits teorier om samband mellan både allergier och diabetes och astma och diabetes, utan att det alls är belagt, och i sådana fall hur. Korrelation är inte kausalitet. Jag fick själv astma och pollenallergi för 3 år sedan och hade stor erfarenhet av detta genom att det finns i familjen, och hade läst en del. Dock, jag fick skäl att försöka studera lite mer. Jag har då och då försökt söka efter nyare publikationer som eventuellt kommit, eftersom studieunderlaget är mycket dåligt, men det sker uppenbarligen inte mycket forskning i ämnet. Jag ställde även nyligen frågan till Centrum för allergiforskning, CfA, på Karolinska institutet, för att verkligen se om det finns något jag möjligen missat, men de bekräftade min bild. Jag tog sedan hjälp av professor Ulf Adamson för att se om jag missat något, och han bistod föredömligt men en del av nedan.

 

KORRELATION?
En av få studier som gjorts gällande typ 1 diabetes och allergier kom från Finland 2010;

”In Russian Karelia 15% of the patients with type 1 diabetes, but only 4% of the control subjects had allergen-specific IgE (P = 0.012). A similar difference was observed in the frequency of allergic symptoms. Co-occurrence of allergic sensitization and type 1 diabetes was associated with lack of HAV antibodies and was not seen in Finland where infections are less frequent than in Karelia.

CONCLUSIONOur findings support the idea of common mechanisms in the pathogenesis of allergic diseases and type 1 diabetes, which may be particularly important in an environment with low penetrance of these diseases.”

Studien här: 1.

 

Det finns ett par studier som menar att lungfunktionen påverkas av diabetes, oavsett form, men det är i mitt tycke allt för bräckliga slutsatser. Här ett par.

 

“Pulmonary function in diabetes.

Conclusions: Diabetes is associated with a modest, albeit statistically significant, impaired pulmonary function in a restrictive pattern. Since our results apply to the diabetic subpopulation free from overt pulmonary disease, it would next be interesting to investigate the potential clinical implications in those patients with diabetes who carry a pulmonary diagnosis, such as COPD or asthma.”

Detta är en metaanalys men som sagt, underlaget är dåligt: 2.

 

“Pulmonary function tests in type 2 diabetes mellitus and their association with glycemic control and duration of the disease

Conclusion: DM being a systemic disease, which also affects lungs causing restrictive type of ventilatory changes probably because of glycosylation of connective tissues, reduced pulmonary elastic recoil and inflammatory changes in lungs. We found glycemic levels and duration of disease are probably not the major determinants of lung pathology, which requires further research.”

Studien: 3.

 

“Pulmonary functions in patients with diabetes mellitus

Conclusion: Diabetic patients showed impaired lung function independent of smoking. This reduced lung function is likely to be a chronic complication of diabetes mellitus.”

Studien: 4.

 

Kontentan är att ja, det kan möjligen finnas något samband men det går absolut inte att dra de slutsatserna idag. Mer forskning behövs, och det är inte prioriterad forskning gällande diabetes. Jag kommer knappast verka för det heller diskonterat hur lite medel diabetesforskningen får, finns mycket viktigare studier som inte kan utföras pga de låga medel som fonderna får idag.

 

 

BLODGLUKOSKONTROLL OCH ASTMA OCH ALLERGI
Även när det gäller detta är det ytterst dåligt studerat. Den enda studien som sista åren fått uppmärksamhet kom från USA 2011, den är dock intressant.

”Among youth with type 1 diabetes, those with asthma had higher mean A1c levels than those without asthma, after adjustment for age, gender, race/ethnicity, and BMI (7.77% vs 7.49%; P = .034). Youth with asthma were more likely to have poor glycemic control, particularly those with type 1 diabetes whose asthma was not treated with pharmacotherapy, although this association was attenuated by adjustment for race/ethnicity.

CONCLUSIONS:

Prevalence of asthma may be elevated among youth with diabetes relative to the general US population. Among youth with type 1 diabetes, asthma is associated with poor glycemic control, especially if asthma is untreated. Specific asthma medications may decrease systemic inflammation, which underlies the complex relationship between pulmonary function, BMI, and glycemic control among youth with diabetes.”

Igen, korrelation betyder inte kausalitet, i synnerhet inte med klart undermåligt underlag. Men något finns där uppenbarligen, som skulle behöva studeras mer.

Studien: 5. Artikel från Reuters; 6.

 

SLUTSATS
Det går med andra ord inte att dra slutsatser av de studier som finns, varken gällande korrelation mellan astma och diabetes eller allergi och diabetes, eller koppling till glukoskontroll. Det som finns tyder på någon form av påverkan på diabetesen oavsett. Det är lika dåligt studerat vad gäller påverkan av stresshormoner och allergi och astma, dvs likt ett virus eller infektion som kan ha stor inverkan på blodsocker och insulinbehov, olika likt allt, skulle allergier kunna ha liknande påverkan. Vid pollenallergi, som 25% av Sveriges befolkning har (7), så sker flera reaktioner i kroppen. Det finns teorier om att histamin, en signalsubstans som bildas främst i mastcellerna och väl känt är inblandad i allergier (tänk vanligaste medicinen vid pollenallergi, antihistamin), skulle kunna påverka blodsockret på lite olika sätt men inte heller detta är klarlagt. Likväl kan en del mediciner för allergi och astma kan vara ”diabetes-antagonistiska” på olika sätt, inte minst en del preparat med kortison.

Så, vetenskapligt underlag är mer än undermåligt, varför skriva om detta? Jag vill uppmärksamma de som har diabetes och nyligen fått pollenallergi eller astma att vara vaksamma på blodsockret. Pollensäsongen har börjat och många med mig märker av detta, helt anekdotiskt med andra ord. Men det är alldeles för många människor som har problem för att ignorera att det möjligen kan påverka blodsockret negativt. Det är ingen studie, fortsatt anekdoter, önskvärt hade varit att forskningen fick medel så mer studier kunde göras gällande framförallt påverkan av astma och allergi på blodglukos och kontrollen av detta. Personligen märker jag ingen påverkan av mina astmamediciner och den antihistamin, Aerius, jag tar. Om jag däremot får allergiska eller astmatiska symptom så påverkas blodsockret negativt, så i mitt fall är otillräcklig medicinering problemet.

Jag har relativt små doser av insulin, av flera skäl. Jag tar i snitt 12E Lantus, långtidsverkande insulin, och 11E Novorapid, snabbverkande insulin, per dygn. Dvs TDD, total daglig dos, är 23E. Från nu och ett par månader framåt ökar detta betänkligt och som mest tog jag i april förra året dubbelt så mycket en dag. Utan att vara sjuk, endast allergi. Mina råd är:

 

  1. Kräv CGM om du inte redan har. Vissa hävdar att inte allergi och astma är tillräckligt att gå som kriteriet ”samsjuklighet”, vilket bygger på det otillräckliga vetenskapliga underlaget som jag skriver om ovan. För att visa hur det ser ut, eftersom de som beslutar oftast saknar kunskap om hur det är att ha diabetes, be att få låna en CGM under en månad. Många mottagningar har den möjligheten. Om du får den möjligheten, exceptionellt viktigt att du för dagbok över insulindosering och annat.
  2. Var beredd på att, genom att följa CGM-kurvorna, kommande månader få justera insulinbehovet. Diskutera alltid dosering med diabetesteamet.
  3. Detta är problematiskt, många med pollenallergi rekommenderas att hålla sig inne, eller i alla fall borta från pollen. Jag har själv fått den rekommendationen och jag förstår syftet, men de som säger detta kan inget om diabetes. Motion/aktivitet/träning är bra för alla, i synnerhet vid diabetes. Motion/aktivitet/träning har en mängd positiva effekter på kropp och hälsa, inte minst är det väl belagt att insulinkänsligheten förbättras och om behovet av insulin ökar med pollenallergi, så måste man i alla fall försöka mota detta. Med all respekt för människor som har pollenallergi och astma och inte diabetes, för mig är dessa problem ringa jämfört med min typ 1 diabetes. Däremot påverkar detta som sagt min typ 1 diabetes negativt, så målet är att försöka minimera denna påverkan. Det går inte att helt motverka det ökade insulinbehovet, men jag rör mig mycket. OBS! Jag kan inte råda någon att gå flera långa ”power walks” i veckan utan att jag har kunskap om situationen och allergin, men för mig fungerar det. Det är jobbiga promenader men det är ännu jobbigare att stänga sig inne, för mig. Hitta ert sätt att aktivera er.

 

Referenser:

  1. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20465355
  2. http://journal.publications.chestnet.org/article.aspx?articleid=1086595
  3. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3669549/
  4. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3109851/
  5. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21949144
  6. http://www.reuters.com/article/us-asthma-diabetes-kids-idUSTRE78P4HC20110926
  7. http://astmaoallergiforbundet.se/information-rad/pollenallergi/?gclid=COipgoSE_tICFQ_cGQodipQH4w

 

 

 

Ljus i tunneln – ej tåget 

15 March, 2017


Detta är tänkt att vara en artikel för oss som har typ 1 diabetes, föräldrar till barn med sjukdomen, anhöriga, politiker och tjänstemän, myndigheter, alla. Jag hoppas många läser den. Trots lång.

 

 

OM DIABETES
Diabetes är ett samlingsnamn för många sjukdomar; autoimmun diabetes (typ 1 diabetes och LADA), typ 2 diabetes, MODY (flera former i sig), sekundär diabetes, graviditetsdiabetes och diabetes insipidus, den sistnämnda har dock inget med insulin eller blodsockerreglering att göra och ska inte förväxlas med övriga former (1). Alla former av diabetes är svåra och otäcka sjukdomar, en form av diabetes sticker dock ut på negativt sätt; typ 1 diabetes. Typ 1 diabetes, inklusive LADA, är en autoimmun sjukdom. Autoimmunitet innebär primärt att kroppen startar en immunreaktion mot kroppsegna ämnen. Kroppen gör myteri och vänder sig plötsligt mot sig själv förstör sin egen vävnad. Varför är oklart om än vissa autoimmuna sjukdomar i alla fall har belägg för delar av orsaken. Det finns många autoimmuna sjukdomar, exempelvis MS och reumatoid artrit (ledgångsreumatism). Vid typ 1 diabetes vänder sig immunförsvaret mot sig själv och förstör betacellerna i bukspottkörteln. Typ 1 diabetes är en insulinbristsjukdom men förloppet dit skiljer sig mellan olika personer (2). Även om sjukdomen upptäcks innan alla betaceller gått förlorade går den idag inte att stoppa. Insulin är ett helt livsnödvändigt hormon, tillförs inte insulin löpande genom injektioner eller med en insulinpump dör vi.

 

 

 

TYP 1 DIABETES – INCIDENS OCH PREVALENS
Ju yngre personen som insjuknar i typ 1 diabetes är, desto snabbare är förloppet till insulinbrist. För det är tyvärr så, att typ 1 diabetes är den kroniska sjukdom som drabbar barn hårdast. Incidensen i Sverige har dubblerats på 30 år med en årlig ökning om ca 3%, idag insjuknar fyra personer varje dag i Sverige, varav två barn 0-17 år. Det tros finnas mörkertal och en del vuxna med inte lika aggressivt förlopp misstas för att ha typ 2 diabetes. Få studier har tidigare tittat på detta och en från Sverige 2014 rönte stor internationell uppmärksamhet, om än metodiken ger osäkerhet till siffrorna. Forskarna såg att ca 600 personer mellan 20-34 år insjuknar i typ 1 diabetes, tillkommer alla över 34 år (3). Hösten 2015 kom en motsvarande studie från UK som menar att ännu fler insjuknar i typ 1 diabetes, de hävdar att hälften alla som insjuknar är över 30 år (4). Oavsett så är incidensen mycket högre än vi tidigare trott.

I Sverige lever 7200 barn med typ 1 diabetes, vi har näst högst incidens i världen, efter Finland.  Se bild från Internationella Diabetesförbundet, observera att de ser på åldern 0-14 år och vi i vårt Nationella Diabetesregister på 0-17 år:

 

 

Totalt lever 50 000 med sjukdomen i Sverige. Antal botade: noll personer. Ingen vet varför sjukdomen uppstår, annat än att det beror på arv och miljöfaktorer och troligen en samverkan mellan flera. Forskningen för att ta reda på orsaken och finna ett botemedel går långsamt på grund av att många tror typ 1 diabetes är att likna vid ett förkylningsvirus. Jag vet inte hur annars förklara att alla fonder som samlar in medel till diabetesforskning i år delar ut ca 45 miljoner kronor till forskning kring alla former av diabetes? Samtidigt som alla cancerfonder tillsammans delar ut ca 700 miljoner kronor, inga jämförelser i övrigt. Det finns många allvarliga sjukdomar, många värre än typ 1 diabetes, men det betyder inte att typ 1 diabetes är en ofarlig och lätt sjukdom att hantera. Detta är inte en uppmaning att sluta stödja cancerfonderna, tvärtom får de gärna samla in dubbelt så mycket, men stöd även diabetesforskningen också är ni vänliga. Får forskningen medel finns faktiskt hopp. Inte ”bara” om botemedel som definitivt är en bit bort och endast blir verklighet om forskningen får pengar, det finns hopp att finna orsaken till sjukdomen och preventivt förhindra att fler insjuknar. Innan detta blir verklighet står vi inför ett paradigmskifte med en revolution av tekniska hjälpmedel och läkemedel. Dock, det är inget botemedel. Motsägelsefullt? Inte alls.

 

 

 

 

TYP 1 DIABETES ÄR EN ALLVARLIG SJUKDOM
Typ 1 diabetes är en allvarlig, obotlig, lynnig, svår och extremt påfrestande sjukdom. Den kan vara direkt dödlig, men sliter desto mer på sikt då den påverkar närmast hela kroppen

Enligt Socialstyrelsen avled 114 personer av typ 1 diabetes 2015 (5). Vi har kanske världens mest detaljerade dödsorsaksregister, däremot är mörkertalet ändå stort då det saknas diabetesform på en hel del intyg och det därför klassificeras som ”icke specificerad diabetes”. Det synnerligen otrevliga är att det dog 15 personer under 39 år, varav 4 var 20-24 år. Siffrorna såg ungefär likadana ut för 2014, det som ändå i all bedrövelse är positivt är att inga små barn dött på grund av typ 1 diabetes i Sverige på flera år.

Enligt Socialstyrelsens register avled år 2015 9500 personer med ”diabetes som underliggande orsak”, där direkta dödsorsaken varit något annat. Vi vet idag, inte minst från forskning från senaste tio åren, mer hur diabetes påverkar kroppen såsom hjärta och kärl, njurar etc. Så även om dödsorsaken varit något annat vet vi i många fall att diabetes är det egentliga skälet. Vi har i Nationella Diabetesregistret, NDR (6), världens kanske mest detaljerade register över personer med diabetes. Enligt NDR har av vuxna med typ 1 diabetes 15% njurpåverkan, 70% ögonpåverkan och neuropati är tyvärr också vanligt, siffor osäkra pga inte helt klar definition. Komplikationer minskar men det går långsamt, tyvärr gör dessa komplikationer att livslängden för de med typ 1 diabetes är förkortad, om än vi tar igen så sakteliga. En stor svensk studie presenterades 2016, gjord på data ur NDR, och den visar att vi än idag förlorar 10-12 år i livslängd (7). Motsvarande studie kom från Scotland 2015, på samtliga med typ 1 diabetes. Differens i livslängd om 11 respektive 13 år (8). Detta resultat motsvarar vad en stor studie från Australien visade våren 2016, där man studerat landets samtliga personer med typ 1 och 2 diabetes, totalt 1,2 miljoner människor. Samma differens i livslängd mellan friska och de med typ 1 diabetes, studien visade även dubbelt så hög mortalitet för de med typ 1 jämfört med de med typ 2 diabetes (9). Den kanske mest internationellt uppmärksammade studien inom diabetes sista 10 åren kom 2014 och var svensk. Man använde NDR´s register och samtliga 34 000 vuxna patienter med typ 1 diabetes och följde deras blodsocker under 8 års tid. Studien visade att trots att man når det av Socialstyrelsen rekommenderade målet att ha ett HbA1c under 52 mmol löpte man dubbelt så stor risk att dö i förtid jämfört med en frisk människa (10). Att typ 1 diabetes har varit och är en allvarlig sjukdom råder det inget tvivel om.

 

”MEH, DET ÄR JU BARA EN SPRUTA?”
Typ 1 diabetes är unik så till vida att 99% av all vård sköts av patienten själv, eller föräldrarna till ett barn med sjukdomen. En mängd beslut tas dagligen, flera sprutor ges, byte av tillbehör till insulinpump och annat är vardag. Diabetesvården har förbättrats mycket sista 30 åren, inte minst de tekniska hjälpmedlen. Många tolkar tyvärr detta som att sjukdomen gått från att vara svår, allvarlig och dödlig till just ett förkylningsvirus. Det är inte svartvitt. Förutsättningarna har förbättrats markant och vi kan göra mycket, dock inte allt, det är individuellt. Har vi kontroll över blodsockret ger sjukdomen få begränsningar, men att nå den kontrollen är svårt. Att en person får en insulinpump och en CGM, kontinuerlig blodglukosmätare, gör inte per automatik personen motiverad. Motivation är fundamentalt men det räcker inte heller alltid. Tekniska hjälpmedel är oavsett inget botemedel. Oavsett hur personen mår och vilka värden vederbörande har kan du kan vara säker på att personen kämpar livet ur sig för att må bra, och behöver stöd. Med andra sjukdomar där personen har dålig hälsa och en sjukdom utom kontroll klandrar eller ifrågasätter ingen varför? Den förståelsen behöver även de med typ 1 diabetes som mår dåligt. Underskattat av många är också hur sjukdomen påverkar psykiskt. Den är utomjordiskt närvarande, koppla av men aldrig bort. Många blir utmattade och slitna av påfrestningen. Vi kan ha kontroll idag, eller ett par timmar, men imorgon är 0-0 igen. Det många utan kunskap om sjukdomen lätt glömmer är just att alla har olika förutsättningar, vi människor är inte robotar. Idag når endast 19% av vuxna och 32% av barn med typ 1 diabetes det av Socialstyrelsen rekommenderade behandlingsmålet att ha ett HbA1c under 52 mmol, ett långtidsblodsocker som speglar blodsockret under ca 6 veckor. Målet innebär minskad risk för senkomplikationer. Att pressa sig för lågt kan istället öka risken för akuta komplikationer, svår avvägning. Alla dessa som inte når målet mår kanske inte dåligt men jag är helt övertygad att samtliga dessa inte vill annat än att förbättra sina värden och kämpar livet ur sig. Att 5 000 barn och 33 000 vuxna inte når målet säger inte att de är sämre människor, det säger att det är, ursäkta uttrycket, en skitsjukdom. Min bild nedan vad som påverkar blodsockret är det jag gjort/skrivit som spridits mest. Den har delats tusentals gånger, jag har skickat den högupplöst per email hundratals gånger, till föräldrar, människor inom professionen, företag, myndigheter etc etc. Du som inte vet något om typ 1 diabetes och möjligen läser detta, du behöver inte fråga igen vad som påverkar blodsockret, svaret är allt.

 

 

 

FINNS DET ÖVER HUVUD TAGET HOPP?
Absolut. Det finns idag gott om evidens för att god kontroll förbättrar chanserna, radikalt. Vi vet inte idag till fullo varför man drabbas av komplikationer, människor med till synes liknande kontroll och värden kan drabbas olika. Det finns stöd för att det kan finnas genetiska orsaker till att en del drabbas. Sannolikt är det förstås också så, utan att vi vet allt, att det bottnar i kontrollen av blodsockret över tid som förr var svår att studera. Jag ogillar normalt att spekulera, men låt mig förklara vad jag menar.

Det finns inom typ 1 diabetes få longitudinella uppföljningsstudier. Mest känd och som ligger till grund till all diabetesbehandling globalt är amerikanska DCCT/EDIC, med oräkneligt antal publikationer under 30 år. Från Sverige kom VISS-studien 2014 från Linköpings universitet med en uppföljningstid om 20 år av 451 personer. Och precis i dagarna kom en liten studie på 14 personer i Sverige, över som mest 29 år. Det finns mycket intressanta fynd i dessa studier, som ger oss en välkommen hint, men nedan fokuserar jag på ett par korta punkter, det mest väsentliga.

 

 

DCCT/EDIC
En ganska ny publikation från DCCT/EDIC-studien publicerades hösten 2016 i Diabetes Care. Den påvisar samma mortalitet med typ 1 diabetes med bra HbA1c efter 27 år vs frisk befolkning. Låter märkligt, men sant. Dock finns flera skäl till återhållsamhet. Lite bakgrund först.

Av alla studier inom typ 1 diabetes är den absolut mest citerade och med högst kvalité DCCT/EDIC-studien som påbörjades för mer än 30 år sedan. Studiens syfte var att utröna om den då debatterade nitiska kontrollen av blodsockret och att snabbt efter debut, samt åren efter, ha intensiv kontroll och behandling, kunde ha inverkan på risken för framtida komplikationer. Man talade om ett ”metabolt minne” vilket man avsåg en gång för alla se om det existerade, mot alla odds. Detta kunde man visa väldigt tydligt även om termen ”metabolt minne” är tveksam ordval i mitt tycke. DCCT pågick 1983-1993 och EDIC tog vid 1994 och pågår än idag, och beräknas fortsätta länge till. Det finns massor av intressant data att fördjupa sig i, en mängd olika publikationer. Jag har haft direktkontakt med flera av forskarna i USA själv och ja, det går att läsa ihjäl sig i allt material som finns från DCCT/EDIC.

Vad man gjorde 1983 var att man rekryterade 1441 personer med typ 1 diabetes i åldern 13-39 år (snitt 27 år) som haft typ 1 diabetes i snitt 6 år. HbA1c på gruppen var i snitt 9,1 DCCT vilket motsvarar 76 i vår standard (se här min konverterare 11). De som deltog i studien speglar inte ett generellt urval utan är selektivt utvalda, extremt motiverade patienter. Högst medvetet för att det var det studien ville se. Man delade upp deltagarna i två grupper, där en fick intensiv behandling och en konventionell. Skillnaderna mellan dessa var ungefär (kom ihåg att CGM inte fanns då):

 

 

 

Korta punkter med fynd man gjort under åren:

  • Efter 27 år har de som behandlats mer intensivt 48% reducerad risk för ögonkomplikationer.
  • Efter 20 år var risken för hjärt- och kärlsjukdom 42% lägre i den intensivt behandlade gruppen, risk för mikroalbuminuri (proteinläckage) 53% lägre och makroalbuminuri (mer allvarlig njurpåverkan) 82% lägre.
  • Man såg att gruppen med intensivbehandling hade lägre risk för retinopati (ögonpåverkan) vs konventionell terapi, trots samma HbA1c på vissa patienter. Möjligen, om jag spekulerar, är det tiden spenderat på högre värden som spelar in, vilket då inte så väl avspeglas på ett HbA1c.
  • Efter 10 år 60% reducerad risk för neuropati i den intensivt behandlade gruppen.
  • Efter DCCT hade HbA1c i den intensivt behandlade gruppen sjunkit till motsvarande 55 mmol, konventionell låg kvar på 76. Efter 27 år låg båda grupperna i snitt på 64 mmol.
  • Efter 27 är mortaliteten i den intensivt behandlade gruppen motsvarande friska utan typ 1 diabetes. I den konventionellt behandlade gruppen högre, och mortaliteten korrelerar starkt med nivå av HbA1c.

 

All data för respektive del av studien kan ses här 12. Ett par av alla intressanta publikationer; 13, 14.

 

VISS-STUDIEN
Maria Nordwall och kollegor vid Linköpings universitet publicerade 2014 den internationellt uppmärksammande VISS-studien. VISS-studien hade som mål att undersöka hur blodsockernivån mätt som HbA1c påverkar risken att utveckla allvarliga ögon- och njurskador vid typ 1-diabetes, och utifrån resultaten formulera ett mål för behandling. De kunde visa att inga allvarliga ögon- eller njurskador utvecklas hos patienter med ett genomsnittligt HbA1c-värde under 60 mmol/mol under 20 år. Med stigande värden ökar dock risken kraftigt, bland patienter med värden över 80 mmol/mol hade drygt hälften behandlats med laser för allvarliga ögonförändringar och var femte hade utvecklat allvarlig njurskada. Det intressanta med VISS-studien vs DCCT/EDIC är att VISS hade en helt geografisk population, utan selektion över huvud taget. Dock, vare sig man är barn eller vuxen vid insjuknande så har man sjukdomen avsevärt mycket längre tid än 20 år, det hade varit intressant att se längre uppföljning. Jag har framfört detta till Johnny Ludvigsson som är en av forskarna i studien men de saknar medel. Hoppas innerligt de kan göra en uppföljning efter 25, helst 30 år.

Studien; 15. Artikel från Linköpings universitet; 16.

 

NY SVENSK PUBLIKATION
Den längsta uppföljningsstudien som gjorts i Sverige, 29 år, presenterades häromdagen. De avsåg att studera hur mikrovaskulära förändringar sker hos patienter med typ 1 diabetes. Mikrovaskulära förändringar är idag inte ovanligt över tid och dessa kan leda till komplikationer i ögonen, njurar och neuropatiska problem. Forskarna ville försöka studera dessa förändringar genom att kontinuerligt studera mikrovaskulära förändringar i huden, som tros korrelera starkt med hur förändringar sker på andra platser där dessa problem kan uppstå. De tror att man i huden kan upptäcka dessa förändringar tidigare.

De startade 1985 genom att rekrytera 14 personer vid Danderyds sjukhus, uppföljningar har gjorts efter 1, 2, 3, 4-5, 7-9 och 24-29 år.

Första 5 åren skedde inte några förändringar, efter 7 år hade ett par personer tendenser till mikrovaskulära förändringar. Status på deltagarna:

  • 10 av 14 har blodtrycksmedicin.
  • HbA1c i snitt är 56 mmol.
  • 13 har utvecklat diabetesretinopati, i snitt efter 17 år med sjukdomen.
  • 8 patienter hade neuropati. Mediantid innan upptäckt 17 år.
  • 2 har mikroalbuminuri.
  • Gällande flera av de uppkomna komplikationerna har forskarna sett korrelation med mikrovaskulära förändringar i huden, i vissa fall tidigt i förloppet.
  • Forskarna skriver att ingen korrelation ses mellan glukoskontroll och mikrovaskulära förändringar, men en av forskarna, professor Ulf Adamsson, säger till mig att ”troligen finns ett samband men kräver mycket större patientmaterial för signifikans”.

 

Studien; 17.

 

 

Detta motsäger inte den sorgliga statistiken ovan, det är för en bred population. Dessa tre studier visar vad som sker om man har glukoskontroll över tid. Med denna data kan vi inte dra säkra slutsatser, det fanns som sagt inte motsvarande tekniska hjälpmedel som finns idag, diabetesvården har förbättrats och även läkemedel. Jag är dock personligen övertygad om, har man den kontrollen över tid att man når under Socialstyrelsens mål om 52 i HbA1c, minimerar glukosvariabilitet (observera att inte en enda studie lyckats påvisa att svängningar är skadliga, inte ens studier med avsikt att visa detta. Har man mindre svängningar har man dock mindre tid spenderat i hypo- och hyperglyklemi, vilket förvisso också kan studeras med CGM och programvara), så är risken för senkomplikationer mycket låg. Tekniska hjälpmedel är inget botemedel och akut kan självklart inträffa saker, men det finns ljus i tunneln. Förutsatt att vi får dessa hjälpmedel.

 

 

HÄLSOEKONOMISKA ASPEKTER
Diabetes är kostsamt och det är vedertaget att diabetessjukdomarna som grupp upptar en mycket stor del av hälso- och sjukvårdsbudgeten (sid 14 här 18 och kort här 19). Kostnaden för läkemedel och hjälpmedel är en mycket liten del, absolut största delen är för komplikationer som uppstått pga sjukdomen. Förhöjd dödlighet och förlorade tjänsteår är förstås en del likväl. Hur stor del som är för typ 1 diabetes saknas en hälsoekonomisk studie på, men en stor svensk studie gjordes 2015 (20) för typ 2 diabetes och visade att kostnaden är ca 16 miljarder kronor årligen, varav ca 70% är för komplikationer. Dvs komplikationer kostar ca 10 miljarder kronor årligen. Motsvarande kostnad för komplikationer relaterade till typ 1 diabetes uppskattas vara ca 8 miljarder men det finns ingen data.

 

SÅ, DET FINNS NIVÅER DÄR VI INTE ÄR SÄKRA MEN HAR YTTERST GODA FÖRUTSÄTTNINGAR
På kort sikt ökar kostnaden för oss då vi närmsta åren står inför ett paradigmskifte med revolutionerande, tekniska hjälpmedel. Inom tre år kommer flera system där man kopplar samman en insulinpump med en kontinuerlig blodsockermätare, CGM. System som redan finns idag. Det nya är att man i dessa har en algoritm som är adaptiv, som lär sig hur respektive individ fungerar och agerar proaktivt, och sköter insulindoseringen. Genom kommunikation mellan insulinpumpen och CGM´n görs avancerade beräkningar och insulindoseringen ökar och minskar hela tiden. Målet är så lite handpåläggning som möjligt. Dessa system kommer inte göra att alla per automatik når dessa värden, men får vi dessa hjälpmedel som kommer många ges denna möjlighet. Kort om den data som finns från de leverantörer som är på gång.

 

MEDTRONIC
Närmast verkar Medtronic vara med sin 670G, börjar levereras i USA i dagarna och förväntas komma i Europa 2018. De har genomfört flera studier och den som FDA i USA la stor vikt vid för sitt godkännande i höstas, var den som presenterades på EASD i München i september 2016 (21). 124 personer bar systemet i tre månader i hemmiljö. HbA1c hos barn sjönk från 60 till 54 mmol och hos vuxna från 56 till 51. Men, detta är faktiskt sensationellt. På tre månader inträffade noll (0) allvarliga hypoglykemier eller ketoacidoser. I slutet av testperioden spenderades 72% av tiden mellan 4-10 i blodsocker. Att komma ihåg, deltagarna var motiverade från start vilket givetvis bidrar.

 

BETA BIONICS
Ed Damiano med kollegor har en bihormonell lösning, som är tänkt att kunna ge både insulin och glucagon (22). De har också genomfört flera studier men en i hemmiljö som är intressant, under 11 dagar. Resultatet var fantastiskt lovande. Med bihormonell iLet får personerna ett ungefärligt genomsnittligt blodglukos om 7,8 mmol, översatt till våra siffror. De tittar mest på HbA1c nivåer vilket är extremt intressant, dvs systemet ska vara så säkert så glukosvariabiliteten skall vara minimal. HbA1c nivån i studierna är motsvarande 48 mmol med bihormonell lösning. Amerikanska Diabetesförbundets (ADA) mål för HbA1c är 53 mmol för vuxna och 58 för barn. Så personerna nådde under detta. 90-95% av alla har nått under ADA´s mål för HbA1c. Otroligt bra. Med iLet med endast insulin, vilket de avser lansera först (inte inkluderat glucagon från start med andra ord) har försökspersonerna genomsnittligt blodglukos om ca 8-9, och HbA1c om 55-58 mmol.

 

CAMBRIDGE
Cambridge har utvecklat en egen algoritm och gjort ett par försök. 2015 kom det första försök som gjorts i hemmiljö över huvud taget, 33 vuxna och 25 barn testade en hybridlösning där basal sköttes automatiskt och bolus gavs manuellt. Barnen använde systemet endast nattetid. För barnen höll sig blodsockret mellan 3,9-8,1 mmol 60% av tiden, för  vuxna sig mellan 3,9-10 68% av tiden. Pumpen var från Dana R Diabecare och CGM Abbotts Navigator (23). De genomför nu ett försök på barn 1-7 år, 24.

 

ANDRA AKTÖRER
Bigfoot Medical har en intressant lösning, första studien på klinik med 50 deltagare avslutades innan jul, inget resultat presenterat (25). Insulet testade Omnipod på 20 personer innan jul 2016, inget resultat och de verkar vara lite efter de andra (26). Med tanke på att algoritmen är ”navet” i systemen är det inte så väsentligt vad för hårdvara som används. Nyligen startade till exempel det största försöket hittills, International Diabetes Closed Loop trial (27) där utgångspunkten snarare är algoritmen, mjukvaran. Fler pumpar kommer testas. Utöver ovan finns ett par aktörer med knapphändig information, såsom nederländska Inreda, Legacy Health Systems, kinesiska Medtrum och Pancreum.

Animas lösning, HHM (hypo and hyperglycemic minimizer) är oklar status med. Den var på väg att lanseras i Sverige som första land hösten 2016, studier är gjorda sedan länge med bra resultat. Finns ingen officiell information tyvärr.

 

ANDRA SMARTA LÖSNINGAR PÅ GÅNG
Närmast i tiden, under 2017, kommer det hittills snabbaste måltidsinsulinet från Novo Nordisk, FIAsp. Betydelsen av detta är underskattat (28). Närmast efter detta finns i horisonten möjligen så kallade ”smarta insulin”, som injiceras en gång per vecka exempelvis. Parallellt utvecklas ett flertal smarta ”plåster” med mikronålar som både mäter blodsockret och kan dosera insulin (29). Efter detta ser vi i horisonten faktiskt ett presumtivt botemedel som möjligt. Det jag håller troligast som har störst chans att lyckas är stamceller, stamceller har potential inom många områden och så även inom insulinbehandlad diabetes (detta inkluderar de ca 10% av alla med typ 2 diabetes som har insulin). Flera försök i olika stadier har lyckats programmera om stamceller till betaceller och dessa transplanteras i patienten (bl a här 3031323334).

Parallellt med allt detta sker framsteg i att ta reda på orsaken till att vi drabbas av typ 1 diabetes, inte minst är Sverige i allra högsta grad delaktig i denna forskning. För att effektivt kunna bota sjukdomen måste vi sannolikt kunna stoppa det autoimmuna angreppet, givetvis är det även lika viktigt att preventivt förhindra sjukdomens uppkomst (35, 36).

 

DÅ SÅ. EN “WALK IN THE PARK”?
Skulle det vara så skulle naturligtvis inte 81% av vuxna och 67% av barn med typ 1 diabetes ha ett HbA1c över 52 mmol idag, redan med nuvarande hjälpmedel. Sjukdomen är lynnig, svår att hantera även med tekniska hjälpmedel, men hoppfullt ändock är, når vi lägre HbA1c ser framtidsutsikterna tills ett botemedel finns mycket goda ut. Besparingen som helt säkert kommer i och med minskade komplikationer syns inte förrän om 20 år, kanske mer. Nu vet vi inte över huvud taget om vi får dessa nya hjälpmedel, men det är jag så fräck att jag tar för givet då de är bokstavligt livsförlängande och ger enorm livskvalitet. Jag anser att vi inom diabetesrörelsen är duktiga på att tala om allt vi inte kan göra, på sätt och vis förståeligt. Men vi måste bli bättre på att tala om vad vi vill och de facto kan göra om vi får stöd och support, och forskningen medel. Ingen vill hjälpa någon om allt är svart och kört, krasst men sant.

Så vi går från en sjukdom som är allvarlig och kostsam, till att få bättre förutsättningar men med ökad kostnad. Förutsättningarna blir framförallt bättre för de som insjuknat nyligen och inte minst barn. Men det finns alltså chans att spara kostnader redan innan denna besparing troligen märks om 20 år, genom att stödja forskningen. Det är högst troligt att det innan detta kan finnas ett funktionellt botemedel och att vi vet varför sjukdomen uppstår, om forskningen får medel. Inte annars. Och väldigt viktigt. De som insjuknar nu eller nyligen är en liten del, de som har begynnande komplikationer då eller redan utvecklat dessa? Forskningen behöver medel för att ta fram bättre behandlingar till de komplikationer som uppstått, för att försöka preventivt förhindra dem, även de redan begynnande komplikationerna. Öppna ögonen och stöd diabetesforskningen tack.

Hjälp oss även genom att lära dig om sjukdomen, dela denna artikel och andra om hjälpmedel och nya innovationer. Vi behöver den supporten för att förmå politiker och tjänstemän att förstå, och så fort de nya hjälpmedlen finns vara förberedd. Vi vill inte slåss för detta flera år efter de nått marknaden, vi behöver hjälp. Hjälp att nå bästa möjliga hälsa, bästa möjliga livskvalitet, detta samtidigt som staten spar stora belopp på minskade kostnader för komplikationer om drygt 20 år.

 

SUMMERING

  • Typ 1 diabetes har varit en dödlig sjukdom. Den har inte blivit ett förkylningsvirus utan är fortsatt allvarlig. Men det kommer bli avsevärt mycket bättre närmsta åren.
  • Det finns inga garantier men det är troligen så att glukoskontroll där vi når under 52 mmol, minskar variationer och hypo- och hyperglykemier, innebär exceptionellt låg risk för senkomplikationer.
  • De tekniska hjälpmedel som kommer inom tre år kommer innebära ett paradigmskifte. De är inte här nu, så vår dagliga kamp måste ske till dess.
  • Får vi dessa hjälpmedel kommer de göra mycket. Vi vet inte om vi får dessa.
  • Det är inte alla som vill ha dessa, och det är inte bara att sätta ut dessa hjälpmedel och tro att allt löser sig. Utbildning krävs av sjukvården och leverantörerna, och fortsatt ställs krav på att fånga upp de som har det tufft. Sjukdomen är fortsatt extremt närvarande och påfrestande, de som behöver hjälp med psykosociala problem måste få professionell hjälp.
  • Akuta risker elimineras inte helt med dessa hjälpmedel, om än avsevärt mycket bättre än idag. Fler kommer helt säkert ha närmast obefintligt med problem och incidenter.
  • Dessa hjälpmedel kommer göra att många inte känner sig sjuka med sjukdomen, och kommer för de som är barn idag innebära mycket större möjligheter till idrott, att ta körkort för behörigheter vi inte får idag, att inneha yrken vi inte får idag etc.
  • Får vi dessa hjälpmedel ökar kostnaden för oss en hel del, detta under ett antal år framöver. När brytpunkten kommer och vi kan se att kostnaden minskar, trots ökad incidens/prevalens av typ 1 diabetes, vet vi inte. Annat än att det garanterat sker.
  • Tekniska hjälpmedel hjälper inte direkt problemen för de 15% som har njurpåverkan, de 70% med ögonpåverkan, och de med andra komplikationer. En del med mycket dåliga utsikter. Enda sättet att hjälpa dem är att stödja forskningen, så vi kan hitta bättre behandlingar.
  • Det är möjligt att preventivt stoppa typ 1 diabetes och bota oss om forskningen fortsatt får medel. Får vi nu de kommande revolutionerande hjälpmedlen så ökar kostnaden för oss. Sannolikt i 20, kanske 30 år. Får forskningen medel kommer både ett botemedel och svaret på varför sjukdomen uppkommer vara löst. Helt säkert.
  • Sist men inte minst, perspektiv. De svenska fonderna stödjer forskning i Sverige, men majoriteten av den forskningen kommer människor till gagn i hela världen. Undantaget forskning om exempelvis barn med typ 1 diabetes situation i skolor och förskolor. Vi har det trots allt mycket bättre gällande diabetesvård och hjälpmedel, förutsättningarna är bättre i Sverige än i princip alla länder. Dessutom, världens största fond inom typ 1 diabetes, amerikanska och internationella JDRF, stödjer forskning även i Sverige. En ett år gammal artikel om de svenska fonderna 37.

 

 

#öppnaögonen

 

 

Referenser:

  1. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/autoimmun-diabetes/
  2. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/insulinproduktion/
  3. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4052006/
  4. http://www.medscape.com/viewarticle/869028
  5. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/statistik-dodsorsaker-for-2015-socialstyrelsen/
  6. https://www.ndr.nu/#/knappen
  7. http://www.diabetologia-journal.org/files/Petrie.pdf
  8. http://jamanetwork.com/journals/jama/fullarticle/2088852
  9. http://care.diabetesjournals.org/content/early/2016/04/20/dc15-2308
  10. http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMoa1408214#t=articleResults
  11. http://www.diabethics.com/hba1c-konverterare/
  12. http://care.diabetesjournals.org/content/39/8/1378.1
  13. https://pdfs.semanticscholar.org/ba81/fbee15d437392bec7fac5738a31f1709c225.pdf
  14. http://jamanetwork.com/journals/jama/fullarticle/2088851
  15. http://care.diabetesjournals.org/content/38/2/308.long.
  16. https://liu.se/artikel/studie-visar-ratt-sockerniva-for-diabetiker
  17. http://journals.sagepub.com/doi/full/10.1177/1479164117694463
  18. http://dagensdiabetes.info/images/filer_att_ladda_ner/208629%20DN2012_4_lowres.pdf
  19. http://www.botnia-study.org/sv/hem/
  20. http://www.ihe.se/paverkbara-kostnader.aspx
  21. http://jamanetwork.com/journals/jama/article-abstract/2552454
  22. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/ilet-1/
  23. http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMoa1509351?query=OF#t=articleTop
  24. https://www.cam.ac.uk/research/news/artificial-pancreas-trial-in-young-children-with-diabetes-receives-eu46millon-grant-from-european
  25. https://www.bigfootbiomedical.com/
  26. https://www.insulet.com/
  27. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/idcl/
  28. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/fiasp/
  29. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/insulin-patch/
  30. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/transplantation-av-insulinproducerande-betaceller/
  31. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/stamceller-nobelpris-och-insulinbehandlad-diabetes/
  32. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/hopp-om-botemedel/
  33. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/ipsc/
  34. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/cirm/
  35. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/teddy-studien/
  36. http://www.med.lu.se/trialnet
  37. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/de-tre-storsta-fonderna-som-stodjer-diabetesforskning/  

 

Hans Jönsson
Ägare av Diabethics

 

 

Insulinproduktion

9 March, 2017

Sista dagarna har två intressanta studier kommit, båda utförda på möss och humana betaceller från donatorer i laboratorium. Möss är ett nödvändigt första steg inom mycket forskning och detta gäller i allra högsta grad även diabetes, både typ 1 och 2. Möss har en del likheter i sin metabolism med oss människor, men möss är fortsatt möss. Dvs, det kan ge en indikation om något men inte ett slutgiltigt svar, dessutom beror det givetvis också vad man avsett testa. Viktigt att redan nu säga, på möss har typ 1 diabetes botats ca 500 gånger. Antal gånger det replikerats på människor? Noll.

Den ena studien som kom nu har visat precis på hur man bör göra om man är en seriös forskare. En av världens främsta forskare inom typ 1 diabetes, Kevan Herold vid Yale (för närvarande rankad som nummer 3. Källa: Expertscape, 1) visade för ett par dagar sedan hur vissa betaceller undkommer det autoimmuna angreppet. Det är sedan länge väl känt att de flesta som diagnostiseras med typ 1 diabetes förlorat ca 80% av sina betaceller, och man blir insulinberoende direkt. Förlusten av betaceller fortsätter sedan, olika mycket beroende på flera saker. Barn har oftast en mer aggressiv betacellsdestruktion, och förloppet går inte att häva eller motverka på någon person. Samtidigt som typ 1 diabetes är de facto en insulinbristsjukdom, mer om detta nedan, så är det lika väl känt att alla har några kvarvarande betaceller. Destruktionen av betaceller fortsätter livet ut, men det går långsamt efter de första åren. Varför ett par betaceller skonas vet man inte. Herold säger i många intervjuer; ”The next question is, can we recover these cells so that there is insulin production in someone in type 1 diabetes?” Herold skenar inte iväg och drar förhastade slutsatser, klokt och viktigt.

Sista dagarna har sedan citerats en studie från University of Southern California (USC), där Valter Longo med sin egna, magiska diet säger sig ha reverserat både typ 1 och 2 diabetes. Longo har i flera år haft en del intressanta studier där han visar att fasta kan ha positiv inverkan på flera sjukdomar, vilket är absolut intressant. Longo har tagit fram en växtbaserad diet som äts i fem dagar, återkommande perioder, som skall innehålla allt man behöver. Longos produkt finns hos det företag han grundat själv, och är delägare i, L-Nutra. USC är även de delägare i L-Nutra. Inget konstigt i sig, detta uppges tydligt på flera platser. Longo har använt möss som har något liknande antingen typ 1 eller 2 diabetes, samt i laboratorium betaceller från donatorer som haft typ 1 diabetes, och visade minskad insulinresistens och förbättrat blodsocker på mössen med T2D, och på både de med T2D och T1D reproduktion av betaceller, sk betacellsproliferation. Fasta har som sagt visat sig kunna ha fördelar vid typ 2 diabetes, vid typ 1 diabetes avråds detta å det bestämdaste då det är potentiellt livsfarligt. Mer om detta nedan. Men det viktigaste ”glöms” bort överallt i återrapporteringen av Longos studie, märkligt nog säger han inte det själv i sin publikation heller; mössen har ingen autoimmun diabetes. De saknar betaceller, det är inte jämförbart över huvud taget.

 

KAN BETACELLER RÄDDAS?
Kevan Herold och kollegor har studerat möss och betaceller från donatorer i laboratorium. De såg att vid utvecklandet av typ 1 diabetes förändras vissa betaceller till en slags subkategori, och det blir två liknande grupper men ändå olika typer av betaceller (se bild överst). Subkategorin undkommer det autoimmuna angreppet tack vare att de ”duckar och tar skydd för angreppet”. Cellerna framkallar molekyler som förhindrar angrepp, och de efterliknar något som liknar stamceller, dvs de backar i utvecklingsstadiet och genom detta kan de överleva angreppet och även föröka sig trots autoimmuna angreppet, betacellsproliferation även här.

 

VARFÖR ÄR DETTA SÅ VIKTIGT?
Forskarna har länge vetat att alla med typ 1 diabetes saknar insulinproduktion, men även länge vetat att alla har något litet kvar. Flera frågor är intressanta med Herolds studie, bland annat;

  1. Kan forskarna stoppa det autoimmuna angreppet och säkerställa att det fåtal betaceller vi har kvar vid upptäckt typ 1 diabetes kan bevaras?
  2. Går det att återskapa fler insulinproducerande betaceller?
  3. Går det, oavsett när i sjukdomsprocessen, att stoppa autoimmuniteten och säkerställa åtminstone de betaceller som finns kvar? Exempelvis vid LADA, som är autoimmun diabetes med långsamt förlopp, där patienten inte får insulin från upptäckt sjukdom men ofrånkomligt senare. Går det där att stoppa autoimmuniteten?

 

De få betaceller som finns kvar kan mycket väl ha svaret på gåtan, inte varför sjukdomen uppkommer men möjligen svaret på hur rädda/återskapa insulinproduktion. Om inte helt och hållet så möjligen något. Vi vet väl att all mikroskopisk insulinproduktion vi möjligen kan ha kvar kan hjälpa att minimera svängningar och därmed minskar risken för komplikationer (observera att inte en enda studie hittills kunnat påvisa att svängningar i sig bidrar till komplikationer, däremot ger svängningarna per automatik för mycket låga men främst höga värden). Så bara det vore en enorm vinst om det var möjligt. Herold med kollegor avser testa läkemedel för att se om de kan påverka vad som sker och skapa fler insulinproducerande betaceller.

Studien som abstrakt 2. Artiklar; 3, 4, 5.

 

HISTORIK ”BEHANDLING” DIABETES
Innan jag skriver om Valter Longos studie är det på sin plats med lite historik. Varianter av fasta har nämligen testats, utan framgång alls. Tiden innan insulinet isolerades var givetvis desperat, man visste ungefär vad diabetes var men inte att det fanns olika former av diabetes. Man visste också åren innan 1921 att föda påverkade förloppet vid diabetes, även kolhydrater. Det finns än idag ett antal kostfanatiker som refererar till denna period som något eftertraktansvärt, och gör gällande att;

”Alla med typ 1 diabetes kan leva på lågkolhydratkost tack vare det lilla insulin de har.”

”Se hur framgångsrikt alla som insjuknade innan insulinets upptäckt 1921 behandlades.”

”Kolhydrater och därmed insulin är inte nödvändigt, insulin är tillverkat av svartmögel, orsakar viktproblem, är cancerframkallande etc.”

Allt ovan har jag hört en mängd gånger, det är en synnerligen obehaglig retorik som gör mig illamående. Tack och lov är dessa få till antalet, men högljudda. Vikten av insulin och dess roll i kroppen är sedan länge väl belagt. Istället för flera studier väljer jag att visa hur det var innan insulinets upptäckt, just för att detta lyfts fram som framgångsexempel av människor som läst egna historiebeskrivningar.

 

JAG MÅSTE VARNA KÄNSLIGA LÄSARE FÖR TEXTEN OM TIDEN INNAN INSULINET UPPTÄCKTES
De främsta på att (försöka) behandla personer med diabetes åren innan insulinet isolerades var Frederick Allen och senare Elliott Joslin, Joslin anammade Allens regim. De gav sina patienter dieter med kraftigt kaloriunderskott, svältdiet, vilket var konstgjord andning. Joslin beskrev det så här; “We literally starved the child and adult with the faint hope that something new in treatment would appear…It was no fun to starve a child to let him live.”

Professor Allan Mazur har skrivit den mest detaljerade beskrivningen av denna period, med en mängd källhänvisningar (6). Information om ”The Rockefeller series” (patienter behandlade på Rockefeller Hospital i New York) finns väl bevarat även om kraven på dokumentation då inte var vad det är idag. Allen och Joslin beskrev ibland individer och ofta barn ganska detaljerat, som plågades långsamt till döds. Det saknades då kunskap om skillnader av diabetes, det var 1936 som första gången presenterades en beskrivning och definition av två olika former av diabetes, typ 1 och typ 2 diabetes (Sir Harold Himsworth, The Lancet 7). Så de äldre patienterna som hade typ 2 diabetes och inte led av insulinbrist gjorde att siffrorna i de övre åldersgrupperna såg bättre ut. I statistiken syns ändock den bistra verkligheten. Mellan februari 1914 och december 1917 behandlade Allen och kollegor 100 patienter med diabetes på Rockefeller Hospital. Av någon anledning är ”The Rockefeller series” 76 patienter, det saknas ett antal av oklara skäl, men oavsett med ett resultat som är mycket tragisk läsning. Det skall också nämnas att Allen som blev lite smått känd även ansågs kontroversiell, dels pga att hans metod var synnerligen plågsam men även att han av flera ansågs ha förskönat statistiken. Hur det var med detta är oklart, men statistiken är förstås hemsk som den är, förskönad eller ej. Här är de 76 patienterna som finns dokumenterat:

 

I slutet av 1917 hade 43% dött, sämst överlevnad i de yngre åldersgrupperna. Det man måste komma ihåg då man ser detta är förstås att det som sagt var fanns ett antal med typ 2 diabetes i de högre åldersgrupperna, att diabetesen upptäcktes tidigt och därmed viss kvarvarande insulinproduktion vid insättande av ”behandling” (remissionsfas, eller på svenska ”smekmånadsfasen”), men förstås citatet ovan från Joslin själv. Det fanns inga alternativ och personerna som gick en ofrånkomlig död till mötes kunde genom dessa dieter leva något längre. De försökte köpa sig tid, och ett par av de som de behandlade senare överlevde tills insulinet upptäcktes och fanns tillgängligt. På min Facebook för ett år sedan skrev jag om en av dessa och kanske den mest uppmärksammade, Elisabeth Hughes 8.

 

AUTOIMMUN DIABETES – INSULINBRISTSJUKDOM
Samtidigt som det är lika väl känt att alla vi med typ 1 diabetes har brist på insulin har alla någon form av mikroskopisk insulinproduktion kvar, så är det viktigt att visa vad detta innebär. C-peptid är en biprodukt vid kroppens egen produktion av insulin. C-peptid tas inte alls upp i levern utan vi kissar ut det så småningom. Det bildas ett-till-ett med insulin men eventuell roll i kroppen är idag oklar, om någon alls. C-peptid har en mycket längre halveringstid än insulin och därför är det ett bra mått på kroppens kvarvarande insulinproduktion, istället för att mäta insulin. Det insulin vi injicerar innehåller inget c-peptid så det är inget som försvårar mätningen.

Först här en amerikansk studie från 2015, med 919 T1D som haft sjukdomen mellan 3-81 år. De delades upp i två kategorier, de som insjuknat före 18 års ålder och efter. De anvisades att äta ett par timmar innan testet, varav en del av dem sedan genomgick ett MMTT. MMTT är ett ”mixed meal tolerance test”, att mäta c-peptid fastande ger inte tillräckligt bra bild då differensen mellan oss med diabetes och friska är tydlig men ändå otillräcklig. Vid ett MMTT dricker personen en näringsdryck med ca 14% kolhydrater, ofta används kvoten 6 ml dryck/kg kroppsvikt, max 360 ml. MMTT är inte exakt samma som det kanske fler i Sverige hört talas om, OGTT (oral glucose tolerance test), men motsvarande. Ser vi först efter att de ätit men ej genomgått MMTT ser det ut så här, vita staplar de som insjuknat före 18 års ålder och svarta de som var över 18 vid diagnos. Under staplarna duration av typ 1 diabetes, och staplarna visar hur stor andel av respektive kategori som har ett uppmätt c-peptid över 0,2 nmol/L.

 

 

Det som är synd med denna studie är att inte alla gjorde en MMTT, endast 269 av de 919 personerna. Och på bilden nedan som visar c-peptid vid MMTT ser man inte duration, så den ger endast en uppskattning. Å andra sidan har inte detta så himla stor betydelse då man ser att de flesta har motsvarande c-peptid efter måltid som efter MMTT. Uppdelat över 0,2 nmol, mellan 0,017 – 0,2 nmol och under 0,017 nmol.

 

Studien här 9.

 

Det kom en mer intressant publikation från TrialNet sommaren 2016, med 407 personer med typ 1 diabetes som följts under 4 år från diagnos. De har gjort MMTT vid varje test av c-peptid, nackdelen att det för varje år blev färre och år 4 gjorde endast 63 personer det. Här är det uppdelat i ålderskategorierna 0-12 år, 12-17 år och över 18 år. Observera att de här mäter pmol/ml, vilket i siffror blir samma. Dvs 0,2 pmol/ml är det samma som 0,2 nmol/L. Här syns skillnader beroende på ålder vid insjuknande, men efter 4 år har ingen någon insulinproduktion att tala om (mer om detta nedan):

 

 

INSULINBRISTSJUKDOM MEN ÄNDÅ INSULINPRODUKTION KVAR?
För att sätta allt ovan i relation till något så finns ett par studier gjorda med MMTT/OGTT på friska individer. Alla med motsvarande resultat. Här en av de nyare, en liten välgjord studie av Rikke Medlgaard Röge. Hon har jämfört 8 personer med typ 2 diabetes med 8 friska, men jag bryter ut delen med friska individer för att visa vad som sker efter en OGTT. Den röda kurvan är c-peptid, fokusera på den, under står tid från start samt ovan mängd av glukos tillfört. För att jämföra med bilderna ovan på de med typ 1 diabetes bör ni titta på mittersta bilden med 75 gram (ber om ursäkt för bildkvalitén, försökte öka den men gick inte), men ni ser även att det inte skiljer så mycket i nivå av c-peptid med 75 g vs 125 gram glukos, mer tiden med maximal nivå av c-peptid som skiljer sig;

 

Det vill säga, en frisk person har som mest ca 4 nmol vid belastning, att jämföra med en utvecklad typ 1 diabetes ovan där de som varit barn vid debut har mycket lite insulinproduktion kvar, till de som varit över 18 år som har ca 0,5 nmol. Så en frisk har med andra ord ca 8 gånger så mycket insulin som en med typ 1 diabetes. Så slutsatsen är att alla med utvecklad autoimmun diabetes lider brist på insulin, även om alla har något litet kvar. Inte alls motsägelsefullt. Och igen, det är ingen som kan leva på det lilla insulin som produceras oavsett hur mycket (lite) man har kvar. Oavsett ålder vid debut är en utvecklad autoimmun diabetes fortsatt en insulinbristsjukdom, förloppet går inte idag att förhindra och den mikroskopiska insulinproduktion som finns kvar kan ingen leva på med vatten och isbergssallad som enda kost. Detta är väl känt sedan länge. Insulinet har många uppgifter i kroppen och målet ska inte vara att minimera insulinet. Det är ett av kroppens viktigaste hormoner. Vi måste tvärtom få i oss föda för att inte ta för lite insulin. Upp emot 80% av insulinet verkar på levern, som bukspottskörteln är förbunden med via stora portaådern (10). Den lilla resterande produktion som finns kvar inger dock hopp att den kanske en dag ska gå att rädda, och preventivt förhindra sjukdomen och bota oss. Och som jag skrev initialt, det är intressant att ta reda på varför dessa betaceller undkommer det autoimmuna angreppet och om vi kan lära något av det, och utnyttja detta på något sätt.

Studien 11.

 

OH, I WISH I WAS A MOUSE
Citatet ovan stal jag från en amerikansk grupp, en tjej kommenterade Valter Longos studie. Lite roligt men det speglade också en desperation, och frustration. Många är rätt trötta på att möss med typ 1 diabetes verkar ganska lätt att bota. Men det är också givetvis ett uttryck för att diabetesforskningen går långsamt pga brist på medel.

Valter Longo har alltså testat en diet som liknar fasta, och är en femdagarskur att göra återkommande. Mössen i två grupper hade antingen en framkallad genmutation för att efterlikna insulinresistens och försvagad insulinproduktion, eller helt förstörda betaceller med hjälp av ett gift, streptozotocin. Longo testade som sagt motsvarande på celler från donatorer i laboratorium. Dieten påverkade gener som normalt endast är aktiva hos möss vid utvecklandet av bukspottskörteln från ett foster. Generna påverkade bl a produktion av ett protein, NGN3, och genom bl a detta genererade nya, fungerande betaceller. Hos mössen med typ 2 diabetes förbättrades även insulinkänsligheten. Bilden nedan visar till vänster kontrollmössen, det röda är insulin, det gröna glukagon. Nästa bild till höger visar mössen som fått streptozotocin och som synes saknas i princip insulinproducerande betaceller. Efter 50 dagar syns lite glukagonproduktion men fortsatt ingen insulinproduktion, och sista bilden syns de möss som fått fasta och Longos diet bestående av ungefär 9E% protein, 44E% fett och 47E% kolhydrater (exakta innehållet i dieten finns i studien jag länkar nedan, i slutet):

 

Exakt varför betacellsproliferation sker vet inte Longo, men avser gå till försök med personer som har både typ 1 och 2 diabetes. Gällande typ 2 diabetes finns idag ganska goda belägg för att extrema dieter kan vara lyckosamma, det är inget man ska göra på egen hand oavsett. För typ 1 diabetes är det inte alls överförbart eftersom mössen förvisso saknar betaceller men inte har autoantikroppar eller autoreaktiva t-celler. Typ 1 diabetes är en autoimmun sjukdom (12) där betacellerna blir angripna och förstörda. Det finns många studier där man ser att autoantikroppar långt efter diagnos finns kvar, särskilt om man har GADA vilken är den vanligaste autoantikroppen vid autoimmun diabetes (13). Autoantikropparna är en markör för sjukdomen autoimmun diabetes men deras roll är inte helt klarlagd. I angreppet på betaceller anses idag främst autoreaktiva t-celler stå för betacellsdestruktionen och även denna reaktivitet finns kvar långt efter diagnos (14). Det pågår många försök att försöka förhindra destruktion av betaceller och även om lång väg kvar kommer med all säkerhet någon lyckas. Ett av få positiva försök kom häromdagen från Sverige. Liten studie, men mycket intressant 15.

Studien: 16. En av många artiklar: 17.

 

SUMMERING
Som jag har skrivit i mina många artiklar om stamceller, som jag anser har störst potential att bota oss, är det flera problem som måste lösas. Jag har skrivit att stamceller har potential att ersätta den insulinproduktion vi saknar, men att vi högst sannolikt måste veta vad som orsakar autoimmuniteten och stoppa det angreppet för att effektivt kunna bota oss. Det testas olika kapslar, exempelvis både i Uppsala och av Viacyte i USA, för att skydda betaceller mot angrepp men även för att förhoppningsvis slippa immunosuppressiva läkemedel (avstötningsmedel) vilket är ett krav för att praktiseras brett. Bäst vore givetvis att stoppa angreppet och slippa kapsel, och med stamceller eller annan metod ersätta kroppens saknade insulinproduktion.

Herolds forskning ovan är intressant och kan, som sagt, möjligen ge ledtrådar vad som sker mer i detalj och även metoder för att åtminstone bevara de få betaceller som inte förstörs i angreppet. Alla med utvecklad autoimmun diabetes saknar insulinproduktion, men har kvar någon mikroskopisk egen produktion. Utvecklad autoimmun diabetes är fortfarande en insulinbristsjukdom, men kan den lilla som finns kvar räddas? Kan den kanske i framtiden förbättras? Vem vet.

Longos forskning angriper inte problemet med det autoimmuna angreppet för oss med autoimmun diabetes. Ingen vet vad som sker om han lyckas, mot alla odds, återskapa betaceller. Det är dock högst troligt att de blir angripna och förstörda även de. Sedan är det som sagt livsfarligt att experimentera med anledning av vad jag skriver ovan. Att minska insulinet, vilket är tvunget vid fasta eller lågt kaloriintag, kan orsaka ketonbildning utom kontroll. En del menar att de inte utesluter insulin utan “bara minskar till ett minimum”. Att hitta gränsen går men marginalen blir minimal och experimenterandet kan leda till en ketoacidos, som oavsett blodsocker är livshotande och behandlas akut på sjukhus. Det är därför tveksamt om Longo får etiskt prövningstillstånd för försök på människor med typ 1 diabetes, men detta får framtiden utvisa.

#öppnaögonen

 

Referenser:

  1. http://www.expertscape.com/
  2. http://www.cell.com/cell-metabolism/fulltext/S1550-4131(17)30040-2
  3. http://news.yale.edu/2017/02/09/yale-scientists-study-how-some-insulin-producing-cells-survive-type-1-diabetes
  4. https://www.sciencedaily.com/releases/2017/02/170209133513.htm
  5. https://medicalxpress.com/news/2017-02-scientists-insulin-producing-cells-survive-diabetes.html
  6. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3062586/
  7. https://academic.oup.com/ije/article/42/6/1594/742717/Diabetes-Mellitus-Its-differentiation-into-insulin
  8. https://www.facebook.com/diabethics/photos/a.1290742760943309.1073741828.1232715323412720/1380120022005582/?type=3&theater
  9. http://care.diabetesjournals.org/content/38/3/476
  10. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15919785
  11. http://diva-portal.org/smash/get/diva2:907493/FULLTEXT01.pdf
  12. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/autoimmun-diabetes/
  13. http://diabetes.diabetesjournals.org/content/51/6/1754
  14. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26370695
  15. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/gad-alum/
  16. http://www.cell.com/cell/pdf/S0092-8674(17)30130-7.pdf
  17. https://www.sciencedaily.com/releases/2017/02/170223124259.htm

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Konvertering alfaceller

20 February, 2017

I bukspottskörteln finns flera celler som producerar olika hormoner, de som reglerar blodsockret är insulin som produceras i betacellerna (enkelt uttryckt, sänker blodsockret, om än insulinet har låmgt måmga fler funktioner) och glukagon (höjer blodsockret genom att påverka leverns glykogenolys, frisättning av lagrat glykogen som blir till glukos vid behov) som produceras i alfacellerna. Vid autoimmun diabetes angrips endast betacellerna, exakt varför är inte idag klarlagt, och bland annat alfacellerna är i det närmaste intakta. Det har länge funnits belägg för att alfacellerna i viss mån kan vara dysfunktionella, utan att man vet hur eller varför. Hos en del med typ 1 diabetes ses i studier både försämrad respons av glukagon vid hypoglykemi, motregulation av ett lågt blodsocker, och hos en del T1D ses motsatt förstärkt frisättning av glukagon vid hyperglykemi, något som givetvis försvårar sänkningen av ett högt blodsocker (1).

Det har länge varit känt att en del alfaceller hos oss med typ 1 diabetes kan konvertera till insulinproducerande betaceller, vilket Pedro Herrera (Genèves universitet) var den första att visa 2010 (2). I slutet av 2016 rönte österrikiska forskare stor internationell uppmärksamhet då de med en välkänd malariamedicin, artemisinin, lyckades framkalla denna effekt på alfaceller från möss och zebrafiskar men även i lab på alfaceller från donatorer (3, 4).

Nu har forskare vid flera universitet, främst Stanford, byggt vidare på det arbete Pedro Herrera gjort ovan, och de har sett att upp till 1% av alfacellerna vid destruktionen av betaceller börjar efterlikna och bete sig som betaceller, dock mycket långsamt (5, studien som abstrakt 6). Forskarna testade på olika sätt att försöka förmå alfaceller att ”glömma” sin identitet/roll, och genom detta möjligen tillåta dem konvertera till betaceller, och ringade in två proteiner; Arx och DNMT1. På möss blockerade forskarna möjligheten att producera dessa proteiner och såg en snabb konvertering av alfaceller till vad som tycktes vara betaceller. Då forskarna studerade donerade celler från barn med typ 1 diabetes som dött 1-2 år efter diagnos i T1D (av oklara skäl), såg de ett fåtal bihormonella celler som producerade både glukagon och insulin. Forskarna tror att konverteringen av en del alfaceller till betaceller pågick då barnen dog, möjligen någon slags försvarsmekanism av kroppen. De såg även att proteinerna de ringat in som troligen bidragande för att konverteringen skall kunna ske, Arx och DNMT1, även i cellerna från donatorer saknades/var försvagade. Det skulle kunna tyda på att kroppen själv hävt denna så kallade blockering av Arx och DNMT1 för att försöka desperat säkerställa insulinproduktion. En av forskarna, Seung Kim, säger; ”This indicates that it might be possible to use targeted methods to block these genes or the signals controlling them in the pancreatic islets of people with diabetes to enhance the proportion of alpha cells that convert into beta cells.” Detta är förstås långt kvar, och exakta betydelsen är oklar. Fortsatt är risken givetvis stor att dessa celler förstörs i det autoimmuna angreppet, forskningen är intressant av två aspekter främst;

 

  1. Att tillgodose insulin, om inte ersätta förlusten så åtminstone någon mikroskopisk nivå. Vi vet idag att all möjlig insulinproduktion, om än mycket låg nivå, underlättar hanteringen av sjukdomen, minskar risken för höga och låga värden och i och med detta, minskar risken för komplikationer både akut och på sikt.
  2. Då forskarna vet mer om det autoimmuna angreppet och hur förhindra attacken på betaceller, så måste bättre försörjning till av insulinproducerande betaceller än de som idag doneras från avlidna människor. Stamceller har enorm potential, men innan någon lösning finns vedertagen är det förstås bra att utforska alla möjligheter.

 

 

Referenser:

  1. http://www.bjd-abcd.com/index.php/bjd/article/view/12/37
  2. http://www.nature.com/nature/journal/v514/n7523/full/nature13633.html
  3. https://jdrf.org.uk/news/old-drug-new-tricks-malaria-treatment-used-type-1-therapy/
  4. http://www.cell.com/cell/fulltext/S0092-8674(16)31531-8
  5. https://med.stanford.edu/news/all-news/2017/02/pancreatic-islet-cells-in-animals-can-flip-their-fate-to-produce.html
  6. http://www.cell.com/cell-metabolism/fulltext/S1550-4131(17)30044-X)

 

 

 

 

 

GAD-alum

16 February, 2017

Det finns idag inget botemedel mot autoimmun diabetes (typ 1 diabetes och LADA) och inte heller något sätt att preventivt förhindra sjukdomen. Markörer (autoantikroppar) för att sjukdomens förlopp påbörjats känner vi idag till förhållandevis väl, och dessa kan detekteras ibland år innan sjukdomen väl brutit ut och diagnos ställts. Trots att man upptäcker dessa autoantikroppar i studier innan diagnos finns inget sätt att stoppa förloppet. Många försök pågår, bl a med oralt insulin, olika typer av vaccin, nanoteknik har ej testats men kan möjligen ha potential etc etc. Svenska Diamyd har ett vaccin med samma namn som gjorts flera studier med under flera år. Diamyd är ett av de företag/projekt som är längst gånget gällande kliniska försök gällande prevention, och även om det inte existerar något lyckosamt resultat gällande prevention av autoimmun diabetes så har Diamyd visat lovande resultat. Diamyds mål är; ”Diamyd Medical arbetar dedikerat för att bota autoimmun diabetes genom läkemedelsutveckling och investeringar inom stamcellsteknologi och medicinteknik.”

 

LITE BAKGRUND
Jag skrev i min artikel tidigare (1) om autoimmun diabetes och skillnader mellan olika former av diabetes. Vid autoimmun diabetes bildar kroppen autoantikroppar som uppstår ibland år innan diagnos, idag känner forskarna till fem olika autoantikroppar; GADA (GAD-autoantikropp), IA-2A, IAA (insulinautoantikropp), ZnT8A (zink transportör 8) och den nyligen funna, tetraspanin 7, rollen för den sistnämnda, om någon, är oklar idag. Hos barn är IAA den vanligaste förekommande autoantikroppen medan det hos alla som får autoimmun diabetes är GADA (här om barn 2 och bl a här för vuxna och barn 3).

Vid det autoimmuna angreppet gör immunförsvaret myteri och förstör sin egen vävnad, i fallet autoimmun diabetes de insulinproducerande betacellerna i bukspottskörteln. Exakt hur angreppet går till vet inte forskarna i detalj idag, autoantikroppar är en väldigt tydlig markör att något sker, men om de angriper betacellerna tillsammans med t-celler vet man inte.

 

PUBLIKATION OCH RESULTAT IGÅR
Diamyd genomför nu sex kliniska fas 2-studier, resultatet från den ena, DIAGNODE-1, presenterades igår i New England Journal of Medicine, NEJM. Diabetesvaccinet Diamyd är antigenbaserad terapi. Detta innebär att autoantigen med GAD-alum injiceras och man försöker genom detta vänja kroppen med det ämne det annars attackerar som en ”främling” eller ”inkräktare”. Detta är principen vaccin bygger på överlag. Exakt hur det går till i fallet med GAD-alum vet man inte, men man har tidigare sett att t-celler som tänkt angripa betacellerna efter injektion med GAD-alum istället frisatt antiinflammatoriska cytokiner som förhindrat angreppet.

Diamyd och GAD-alum har alla som läst lite inom diabetes sista 10 åren sannolikt hört talas om. Idén är intressant och viktig, men Diamyds försök fick sig en törn 2011 då en fas 3 studie misslyckades, och aktien störtdök (4). Diamyd gick sedan igenom en rad förändringar och försöken har inte upphört, tvärtom har de utvidgat dem senaste åren. Man genomför nu flera olika studier och det är flera olika kombinationsbehandlingar, på olika grupper av individer (5).

Den studie som presenterades igår rör DIAGNODE-1. Det är en mycken liten studie med endast sex (6) patienter, så viss försiktighet på sin plats. Personerna är mellan 20-22 år och har diagnostiserats med typ 1 diabetes senaste sex månaderna. Alla hade autoantikroppar mot GAD. Det man gjort till skillnad från tidigare försök, då GAD-alum injicerats subkutant, är att man nu injicerat det i en lymfkörtel i ljumsken. Parallellt med detta har personerna också fått oralt d-vitamin.

De sex personerna har sedan följts i minst sex månader och fyra av dem i femton månader, på bilden nedan till vänster ser man c-peptid värden över tid, som är stabila. Det naturliga efter debut är fortsatt förlust av insulinproduktion men inte här med andra ord. Bilden till höger visar HbA1c, som stabiliserats och till och förbättrats. Otroligt intressant.

 

 

Man har ingen kontrollgrupp man jämfört med utan jämför resultatet med personer från andra studier. Mer och större studier att vänta, bland annat även yngre personer med typ 1 diabetes. Detta är med andra ord inget botemedel, men har man kanske funnit ett sätt att åtminstone stoppa fortsatt betacellsdestruktion? Det i sig är otroligt viktigt då vi idag vet att all möjligen bibehållen insulinproduktion underlättar kontrollen av sjukdomen, och risken för komplikationer minskar (observera att det inte innebär att minimalt c-peptid per automatik ger komplikationer, risk är inte det samma som utfall). Otroligt lovande och spännande. Professor Johnny Ludvigsson som lett studien säger;

”Om resultaten bekräftas då vi testar mer patienter är det ett extremt viktigt framsteg. Förloppet av typ 1 diabetes skiljer sig mellan personer av flera olika skäl, och det går troligen inte att finna en lösning som passar alla. Även om detta skulle hjälpa hälften av alla patienter vore det ett stort framsteg.”

 

Studien 6.

 

 

Referenser:

  1. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/autoimmun-diabetes/
  2. http://rd.springer.com/article/10.1007%2Fs00125-015-3514-y#/page-1
  3. http://eestiarst.ee/en/type-1-diabetes-in-estonian-children-and-adults-hla-dqb1-alleles-and-disease-associated-autoantibodies/
  4. https://www.svd.se/diamyd-medical-slaktas-pa-borsen
  5. http://www.diamyd.com/docs/pressClips.aspx?ClipID=2297320
  6. http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMc1616343#t=article

 

Smart insulin nanoteknik

14 February, 2017

Australiensiska forskare vid University of Queensland har utvecklat ett slags smart insulin med nanoteknik. Nanoteknik har enormt potential inom många områden, inte minst väcktes hopp hos oss med diabetes då professor Maria Strömme i Skavlan i jan 2016 berättade om sin forskning, och hon nämnde även diabetes (klippet verkar inte finnas tillgängligt längre, här annars mycket bra allmänt om nanoteknik från Lunds universitet 1). Forskarna i Queensland får finansiellt stöd av Diabetes Australia, oklart belopp. Detta är mycket lång väg kvar, det är inte testat på möss utan det är första steget som skall göras nu. Det är dock intressant för att nanoteknik är spännande, samt att visa att det sker flera projekt inom olika typer av smarta insulin.

Den produkt forskaren Chun Xu med kollegor tagit fram ser ut som på bilden överst i inlägget, som en tändsticka stor. I den finns nanopartiklar med insulin, och utsidan har glukossensitiva enzymer och polymer som är en slags ”på/av-knapp”. Partiklarna frisätter insulin när så behövs. Tanken är att ”kapseln” ska vara i flera månader innan den måste bytas, eller möjligen fyllas på. Forskarnas förhoppning är att i framtiden kunna erbjuda en lösning patienterna kan sköta själv.

Så än så länge experimentellt men otroligt intressant forskning och spännande att det sker förbättringar för oss. Det mest intressant och längst gångna är amerikanska jätten Mercks smarta insulin som avslutade fas 1 försök på människor i juli 2016. De är de enda som hittills testat på människor, inget resultat finns ännu tillgängligt. Idén med ett smart insulin är att exempelvis injicera en gång per vecka och sedan är insulinet sensitivt och aktiveras då det behövs. Flera parallella projekt pågår men Merck är som sagt längst gånget.

Artikel 2. Här ett kort klipp från 7 news, måste logga in via Facebook, fann inte klippet på webben; 3.

 

Referenser;

  1. http://www.lu.se/forskning/starka-forskningsmiljoer/nanoforskning
  2. http://www.diabetesqld.org.au/media-centre/2017/january/qld-research-boost-to-replace-daily-injections.aspx
  3. https://www.facebook.com/7NewsBrisbane/videos/1418765984802916/

Insulin Patch

20 January, 2017

Efter de kommande smarta systemen, closed loop, med en insulinpump, en kontinuerlig blodsockermätare (CGM) och en avancerad, adaptiv programvara, finns i horisonten ett par intressanta lösningar. Smarta insulin är under utveckling, de enda som är i kliniska försök på människor är amerikanske läkemedelsjätten Merck, vars försök avslutades i juli men ännu finns inga resultat publika. Jag har flera gånger frågat när jag kan tänkas få ta del av detta men de kan inte svara på det ännu. Normalt måste något kommuniceras inom ett år efter avslutat försök, så senast till sommaren i sådana fall. Ett smart insulin fungerar på lite olika sätt, men tanken är att exempelvis en gång per vecka injicera insulin. Detta insulin är glukossensitivt och har i praktiken en inbyggd blodssockermätare och aktiveras då det behövs, och slås av då det inte behövs. Flera aktörer har arbetat med detta en tid men Merck är längst gånget. Utöver dessa smarta insulin finns en oerhört intressant lösning, insulin patch – ett plåster med mikronålar.

Jag har på min Diabethics Facebook delat ett antal artiklar om denna lösning och i slutna forum långt innan det, senast i september förra året delade jag denna artikel från amerikanska diabetesförbundet samt ett kort klipp 1. Forskaren Zhen Gu i artikeln, samt hans kollegor, har jag haft kontakt med sista dagarna. Detta team från University of North Carolina har tagit fram något som ser ut som ett vanligt plåster och innehåller ett par hundra mikronålar, knappt en mm långa. Plåstret är enligt forskarna själva närmast helt smärtfritt. Se bild:

 

I dessa nålar finns små vesiklar, vätskeblåsor, samt insulin och glukosoxidas, ett enzym som är glukossensitivt (2). Vad som sker då blodsockret höjs illustreras förenklat på denna bild, vesiklarna spricker och insulin frisätts:

 

 

De har testat flera olika varianter i flera år, med målet att finna en lösning med snabb responstid så nära en frisk bukspottskörtels funktion som möjligt, enkelt att hantera och biokompatibelt utan långsiktigt negativa konsekvenser. De tror sig ha funnit den lösningen nu. Viktigt dock, hittills testat på möss endast, samt Zhen själv 😊 De testar på grisar i detta nu, innan försök på människor, och prognostiserar att nå marknaden inom 3-4 år. Om så blir fallet återstår att se. 

Så, möss är möss och inte människor, men resultatet var mycket bra. Den första bilden här visar plasmanivåer av insulin. Den svarta kurvan är för ett plåster med vesiklar med endast insulin utan glukosoxidas, den röda med vesiklar med insulin och glukosoxidas:

 

Denna bild är efter ett glukostoleranstest. Här är den svarta kurvan möss utan diabetes, den blå med insulin utan vesiklar och utan glukosoxidas och den röda med vesiklar med insulin och glukosoxidas. Dvs, den röda kurvan är närmast i paritet med de friska mössens. För att konvertera blodglukos i mg/dl till mmol/l, dela med 18:

 

 

 

Sist men inte minst. Denna bild visar möss med fyra olika varianter av plåster, från insättande och 14 timmar framåt. Plåstret förlorar effekt som synes, vilket forskarna inte tror sker lika snabbt på människor pga skillnad i metabolism. Den gröna kurvan är med vesiklar med insulin och glukosoxidas, den röda är med insulin utan vesiklar och utan glukosoxidas, den blå är med vesiklar med endast insulin utan glukosoxidas och den svarta är med endast hyaluronsyra:

 

 

Här är en artikel från i förrgår 3, här endast ett abstrakt av studien som kom nu, jag har hela men får inte publicera den 4.

Kontentan är att insulinfrisättningen fungerar ganska bra men massor återstår. Otroligt spännande utveckling med både denna produkt och smarta insulin. Någon lösning lär nå marknaden så småningom och kommer då underlätta kontrollen av sjukdomen massor. Fortsatt inget botemedel dock.

 

Referenser:

  1. http://www.diabetesforecast.org/2016/sep-oct/insulin-delivery-patch.html?referrer
  2. https://mesh.kib.ki.se/term/D005949/glucose-oxidase
  3. http://www.upi.com/Health_News/2017/01/18/New-insulin-delivery-smart-patch-shows-promise-in-mouse-study/9451484754427/
  4. http://pubs.acs.org/doi/full/10.1021/acsnano.6b06892

FIAsp

13 January, 2017

Jag har under året skrivit många gånger om de nya snabbinsulinen som är på gång, även innan jag startade Diabethics skrev jag hoppfullt om detta i slutna diabetesforum. Både Novo Nordisk och Eli Lilly har utvecklat ännu snabbare insulin, liksom ett par andra bolag som dock är på efterkälken. FIAsp är nu godkänt, Lilly är sannolikt inte så långt bort med sitt Biochaperone Lispro.

Då EMA, Europeiska läkemedelsmyndigheten, godkänt FIAsp den 10 november 2016 skrev jag om det på min Facebook. Jag skrev även om vad som sker, att EMA lämnar till EU-kommissionen en rekommendation för godkännande, normalt formalia men den väg det måste gå. Detta godkännande har nu kommit som väntat (1). FIAsp har gjorts flera studier med och totalt över 2000 personer med typ 1 och 2 diabetes har deltagit. Rigida krav ställs för läkemedel. Nu går Novo Nordisk till TLV för godkännande i Sverige, TLV har 180 dagar på sig att svara. Så om allt går enligt plan är det godkänt i Sverige senast till sommaren 2017. Detta för vuxna över 18 år.

För barn 0-17 år pågår rekrytering för en studie (2). Läkarna kan förskriva FIAsp, likt allt annat, till barn även utan godkännande. Det kommer inte alla göra, tala med er barndiabetolog. Proceduren kallas ”off label”, utanför indikation eller på talspråk ungefär på eget ansvar. Det kan vi alltså inte räkna med och det finns skäl till att det måste gå denna väg med studier, för barn ställs ännu högra krav på säkerhet.

FIAsp kommer i Flextouch (Tresiba-pennan), Penfill-ampull och flaska, som synes i Novo Nordisk länk ovan. Mycket bra. Här en jämförelse mot Novorapid, ett av de snabbaste insulin som finns idag:

Siffrorna ovan delvis hämtade från denna studie, 3.

 

Sist men absolut inte minst. I studier syns även en minskning av HbA1c, detta är givetvis inget som kommer per automatik utan likt alltid får vi jobba för det. Men med ett snabbare insulin ges bättre förutsättningar förstås.

 

Referenser:

  1. http://www.novonordisk.com/media/news-details.2070286.html 
  2. https://clinicaltrials.gov/ct2/show/NCT02670915?term=%22faster%22AND%22aspart%22&rank=5
  3. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25846340

iDCL

3 January, 2017

 

Äntligen startar International Diabetes Closed Loop trial, iDCL. Största studien med ett closed loop system hittills. NIH, National Insitutes of Health (en amerikansk myndighet), har gjort något ovanligt och stödjer studien med 15 miljoner dollar. Otroligt (se här den något byråkratiska texten 1). Studien är ordentligt försenad, av oklar anledning, men startar nu på tio platser varav tre i Europa, dock inte i Sverige (2).

Det som är lite intressant och annorlunda är att studien inte i första hand görs av ett medicinteknikföretag med hårdvara utan University of Virginia (UVA), de som står bakom algoritmen som styr insulindoseringen. Lite bakgrund. Boris Kovatchev är professor vid UVA och kommer precis som Ed Damiano från en bakgrund inom matematik (3). Boris började tidigt fokusera på diabetes, omkring 1996, med anledning av att hans far hade diabetes. Ungefär samtidigt som Ed Damiano, 2005, insåg Boris att det är möjligt att skapa ett slutet system med en insulinpump och CGM, med en adaptiv, ”intelligent” programvara som är själva navet i systemet. Boris har tillsammans med ett par personer till skapat bolaget TypeZero, för att kommersialisera algoritmen och systemet. Till skillnad från ett flertal andra bolag har UVA och Boris fått stor publicitet och åtföljts med stor nyfikenhet i många år, inte minst av skälet att deras algoritm, DiAs (Diabetes Assistant), är den överlägset mest använda i studier. Till dags dato har 28 studier använt DiA. I studien används ett par olika pumpar (se nedan), Dexcom G5 och UVA´s algoritm i en smartphone.

Studien är totalt tänkt att pågå i 2,5 år, men den är uppdelad på minst två perioder. Första delen med 240 personer avses pågå ett halvår och testa automatiskt basal men bolus manuellt, i princip likt Medtronic 670G och Animas HHM. De säger att de, om detta går enligt plan, går till FDA för godkännande av första versionen av systemet. Planen är bland annat att hålla blodsockret mellan 6,1-6,7 mmol nattetid, spännande. Under minst sex månader efter detta kommer 180 av de 240 personerna fortsätta och avsikten är då att testa helt automatiskt system. Med detta upplägg kan de troligen testa med de nya snabbare insulinen som kommer, otroligt bra i sådana fall (nu gissar jag). Det intressanta med att försöken utförs av de bakom mjukvaran är att de kan testa flera insulinpumpar. Jag har haft direktkontakt med både UVA och TypeZero och de berättade att de pumpar som är tänkt att testas är Tandem t:slim (rätt nya i USA men tagit en del marknadsandelar, snygg med touchskärm) och Roche´s pump. Cellnovo´s trådlösa (om man vill, kan alternera och använda med slang), vattentäta pump (4) har sagts vara med i studien också, jag har inte fått svar på om detta gäller fortsatt och fick senast idag svar av Cellnovo själva att ”planen är att delta i iDCL”. Men, det spännande här är alltså att pumpen i detta avseende är sekundär. Dvs, det viktigaste är att testa algoritmen och går detta försök enligt plan kommer med andra ord FDA få ansökningar om godkännande av flera closed loop system, fortsatt hybrider.

OBSERVERA. Bilden överst är från en tidigare version av mjukvaran, den har uppdaterats i de nya studierna.

Senaste artikeln om iDCL från 10 november, efter detta har alltså lite mer hänt och det startar nu 5. Detta klipp på två minuter med den fantastiska Boris delade jag för ett år sedan på min Facebook 6. Om Boris från Amerikanska Diabetesförbundet 7 och UVA 8.

Dessa hjälpmedel kommer göra enormt mycket, förutsatt att vi får dem. De är dock inget botemedel. De är inte här imorgon och sjukdomens alla bestyr likt idag måste skötas ett bra tag till, men det närmar sig. Framtidens diabetesvård är snart här. Håll ut.

 

Referenser:

  1. https://grants.nih.gov/grants/guide/rfa-files/RFA-DK-15-025.html#_Section_I._Funding 
  2. https://clinicaltrials.gov/ct2/show/NCT02985866?term=international+closed+loop&rank=1
  3. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/ilet-1/
  4. http://www2.cellnovo.com/pump
  5. http://www.businesswire.com/news/home/20161110005485/en/NIH-funded-International-Diabetes-Closed-Loop-IDCL-Trial
  6. https://www.youtube.com/watch?v=ZZwV0Z9AyuE
  7. http://www.diabetesforecast.org/2016/sep-oct/people-to-know-2016-3.html?loc=ymal 
  8. https://med.virginia.edu/diabetes-technology/team/faculty/boris-kovatchev-phd/

Alkohol

26 May, 2018

Vi kan absolut dricka alkohol med diabetes. Nej, jag uppmuntrar inte till det. Det varierar hur vi reagerar mot olika typer av alkohol gällande kolhydrater, likt allt. Viktigast att känna till är, en “blecka” som är dålig för alla är än sämre för oss. Sämst är det för ungdomar pga mindre relativt glykogenlager. Drick med måtta. Personligen är jag stor fantast av hantverksöl, dricker ofta men mindre mängder.

Alkohol är egentligen flera ämnen men det vi menar i dagligt tal är etanol. Så när jag här efter skriver alkohol menar jag etanol. Alkohol tas i normala förhållanden till största delen upp i tarmarna (ca 80% och ca 20% i magsäcken) och går snabbt ut i blodet tack vare stor vattenlöslighet. Alkohol har en toxisk effekt på kroppens celler och metaboliseras (bryts ner) i levern. Kolhydratmetabolismen påverkas mycket av alkoholmetabolismen och framförallt glukoneogenesen (ett ganska komplicerat dokument från högskolan i Halmstad om man vill fördjupa sig allmänt i etanolmetabolismen, 1). Glukoneogenesen är en sedan länge väl definierad process i levern där glukos bildas av fyra molekyler; laktat (mjölksyrafermentering, frisätts från arbetande muskler och röda blodkroppar, omvandlas till puruvat), glycerol (det som blir kvar av triglycerider, dvs fett från kosten, när fettsyrorna avlägsnats) och aminosyror, främst alanin (protein, från kosten). Glukos för energi kan komma från tre ”källor”, magtarmkanalen efter måltid (timmarna efter måltid), glykogendepåer främst i levern (ca 12-24 timmar efter måltid) därefter via glukoneogenes i lever och njure. Problemet vid alkoholinducerad hypoglykemi uppstår när man inte äter, när glykogendepåerna är tomma, då ”prioriterar” kroppen nedbrytning av alkohol före glukoneogenes (mer om detta nedan). Kuriosa: det sägs att den gamla traditionen med att ”ta en nubbe före maten” kommer av detta. Att man ville sänka blodsockret något för att helt enkelt bli hungrigare.

DEN KORTFATTADE VERSIONEN
Varför alkohol kan vara besvärligt hos oss med typ 1 diabetes beror på att vi saknar insulinproduktion och det är vi själva som styr tillförseln av insulin med en insulinpump eller via injektioner med sprutor. Alkoholens effekt med risk för hypoglykemi kommer efter ett tag och den består flera timmar, hela tillnyktringsfasen. Så att lägga sig och vara ordentligt berusad kan göra att man inte märker av ett lågt blodsocker, har man inte en CGM med larm är det klart vanskligt. Att en hypoglykemi kan uppstå efter alkoholintag beror på att det är svårt att dosera insulinet samt att moregulationen kan vara försämrad, dvs att kroppen själv försöker kompensera en hypoglykemi genom att höja blodsockret (skrev om det här 2). Motregulationen är oavsett något vi med typ 1 diabetes inte kan lita på till fullo, viktigast är dock att äta innan man lägger sig så det finns glykogen lagrat i levern. Glykogen som genom glykogenolys frisätts som glukos och denna process sker hela tiden, hos friska liksom hos oss med typ 1 diabetes.

Hos en frisk människa med normal metabolism så styrs frisättningen av insulin hela tiden i princip helt oproblematiskt, även om faktiskt en frisk person som dricker mycket alkohol kan få hypoglykemi (ganska vanligt hos alkoholister). Dricker man drinkar som är söta eller annat med kolhydrater frisätts mer insulin, och då alkoholen når blodet och levern sänks insulinfrisättningen för att leverns glukoneogenes påverkas negativt. Vi är beroende av glukoneogenesen för konstant nyproduktion och tillförsel av glukos för energi till kroppens celler. Levern är ett fantastiskt simultant organ som sägs ha flera hundra uppgifter, man brukar förenklat säga att ”levern är upptagen med att bryta ner giftet i alkoholen och då blir den blockerad”. Det är alldeles för förenklat men ibland räcker det som förklaring förstås. Exakt vad som sker hos oss med typ 1 diabetes finns lite olika teorier kring, kontentan är dock den samma.

OLIKA TEORIER VAD SOM SKER FYSIOLOGISKT HOS OSS MED TYP 1 DIABETES
Det är ganska dåligt studerat exakt vad som sker och därför vet vi alltså inte till fullo vad som felar. Det finns, som jag skrev i artikeln ”korrigering hypoglykemi” gott om studier på hypoglykemier, motregulation etc, men inte med samtida alkoholintag. Det är känt att glukoneogenesen påverkas men det finns också andra teorier, inte istället för utan snarare i samspel med.

Exempelvis spekulerar en studie från 2001 om minskad utsöndring av GH, tillväxthormon, (3) men GH har mindre betydelse för motregulation (4) så jag tycker de har en konstig slutsats i studien. De skriver som slutsats ungefär ”att GH korrelerar med resultatet men det bevisar ingenting”.

2003 kom denna, som säger att inhiberad glukoneogenes i kombination med ökad insulinkänslighet är orsaken, 5.

Med dåligt studieunderlag tittar jag istället på friska människor, inte direkt överförbart på oss med typ 1 diabetes. Samspelet för glukosbalans i kroppen sköts av flera organ/funktioner, främst sköts detta av insulin och glukagon. Både hormonerna produceras i bukspottskörteln. Insulin sänker blodsockret, glukagon höjer det. Funktionerna detta sker på är flera.

Det är väl känt att även om autoantikroppar attackerar betacellerna specifikt, så har vi med typ 1 diabetes inte alltid fullt fungerande frisättning av andra hormoner från bukspottskörteln. Olika likt allt. Alfaceller i bukspottskörteln producerar glukagon, och en del med typ 1 diabetes har störd glukagonsekretion. Länge har forskare sagt att vi även har nedsatt glukagonsekretion men sista åren har nyare studier ifrågasatt detta och hävdat att en del med typ 1 diabetes har hyperglukagonemi, dvs förhöjd frisättning av glukagon. Idag saknar vi mer kunskap hur det verkligen är. Glukagon verkar på leverns glykogenolys, dvs påverkar levern att frisätta lagrat glykogen som blir glukos. Frisättningen av glukagon från alfacellerna tros inhiberas något av insulin. Dvs, då glukagon som mest behövs vid en hypoglykemi kan frisättning av glukagon möjligen hindras av insulin, och/eller i kombination med försämrad glukagonfrisättning. Det pågår idag forskning för att försöka ta reda på exakt vad som sker, spekulationer har länge förts fram om neuropatiska anledningar, vi vet inte allt.

Sedan länge finns bra evidens för att glukoneogenesen bromsas eller upphör närmast helt av alkohol, beroende på flera saker givetvis. Men den påverkas negativt av alkohol. Dessutom inhiberas även glukoneogenesen av insulin, en ”loose-loose-situation”. Här ett par artiklar i ämnet; 6 och 7.

Kontentan är att kroppen vid större intag av alkohol utan intag av mat kan tömma sitt glykogenlager, som alltså förser kroppen med energi konstant. Kommer inget nytt glukos in som den vägen förser blodet med glukos, så tillverkas inget eller otillräckligt i leverns glukoneogenes. Har man för mycket cirkulerande insulin så kan blodsockret sjunka så småningom, sker detta nattetid och man är påverkad av alkoholen kan det förstås vara farligt. Det sker dödsfall om än inte vanligt. Skillnader mot friska är alltså att deras insulin minskar under tillnyktringsfasen och har, jämfört med vissa T1D, en mer fungerande motregulation. Har man någon kvarvarande insulinproduktion, dvs vad jag ofta kallar hjälpenheter, någon mikroskopisk mängd som ingen kan leva på har alla mer eller mindre, tros risken för nattlig hypoglykemi orsakad av alkohol vara mindre.

Extremt viktigt att vara medveten om: glucagonsprutan kan ha försämrad eller ingen effekt om man druckit mycket. Glucagonet verkar på två processer i levern, dels glykogenolys (omvandling av lagrat glykogen till glukos, som frisätts) och glukoneogenes. Glukoneogenesen är bromsad eller helt avbruten av alkohol. Finns lagrat glykogen så är vetenskapen oense om även glykogenolys påverkas av alkohol eller inte (8). I en nödsituation måste man givetvis testa. Men detta är inget att förlita sig på.

  • Så, det vi vet är att glukoneogenesen stoppas upp av alkohol.
  • Insulinet är i allra högsta grad bidragande till om en hypoglykemi inträffar.
  • Det går dock att parera.
  • En stor orsak till att det kan bli problematiskt med alkohol vid typ 1 diabetes är dock inte endast allt ovan utan att man förlorar uppmärksamheten på vad som sker. Man har inte koll.

MINA RÅD:

HONGKONG
En oförskönad anekdot hur fel det kan gå. Nedan är den värsta incident jag varit med om på 13 år med typ 1 diabetes. Bra att veta är att jag är jordens kontrollfreak, men det behövs inte så många fel för att det ska bli farligt. Kan det hända mig kan det nog hända andra.

I mars 2008 var jag i egenskap av svensk försäljningschef för ett japanskt företag inom konsumentelektronik på tjänsteresa i Hongkong/Kina. Jag var där med en av mina säljare och tio kunder från Sverige. Resan hade jag planerat sedan månader med vårt huvudkontor i Tokyo. Som reseledare var jag uppe först och sist i säng, ligger i sakens natur. Vi hade en fantastisk vecka och kunderna var nöjda. Sista dagen, en lördag, var en rundtur planerad. Vi var uppe tidigt, åt snabb frukost, och åkte runt Hongkongs alla sevärdheter med en guide. Turen avslutades med en lunch på Victoria peak, högst upp med utsikt över Hongkong där 99% av alla bilder är tagna från Hongkong.

Mitt sista minne, trots att jag har ett i princip fotografiskt minne, är från efter frukosten. Nedan är återberättat från andra.

Det sista vi gjorde var att beundra utsikten och sedan promenera den korta biten in till den stora restaurangen vid Victoria peak. En kund som gick med mig berättade att jag gick och åt dextrosol, började skaka, sluddra, blicken flackade, och till slut krampa. Mitt utanför den knökfulla restaurangen slocknande jag, och föll raklång i asfalten. En annan kund, som är mycket handlingskraftig, hoppade över staketet in på restaurangen, skrikande; ”SUGAR, SUGAR!!!” Första servitrisen fattade tydligen noll, varav hon omedelbart hoppade på den andra strax bakom, som hade hunnit se mig. Han sprang och hämtade en stor påse med 2 kg strösocker och ringde ambulans. Ambulansen var där snabbt, och inför 200 nyfikna restauranggäster utspelades en scen jag var helt omedveten om. Jag fick glukos intravenöst av ambulansköterskorna, och togs till ett sjukhus intill. Jag vaknade till på sjukhuset, med två läkare och sex sjuksköterskor runt mig. Helt borta, minns ingenting. Det mest påtagliga var, likt alla gånger man haft en ordentlig känning, känslan av att vara överkörd av en lastbil. Jag hade rätt ont i ryggen av fallet i backen, röntgen gjordes men det såg ok ut. Då jag efter någon timme kvicknat till ville de att jag skulle stanna, vilket var omöjligt då hemresa väntade dagen efter. Jag fick värktabletter, betalade för allt ca 1000 svenska kronor, och det sista en av läkarna sa var; ”Well, that was close.” Hur nära ögat det egentligen var vet jag inte förstås, fick ingen journal, vet inget blodsockervärde, och hur det gått om inte rådiga kunder, kollega, restaurangpersonal och ambulanspersonal agerat snabbt är oklart. Jag mådde ok under omständigheterna, och berättade inte riktigt hur nära det egentligen var för alla i mitt sällskap då jag kom till hotellet vid midnatt. De hade ändå fattat att det var allvarligt.

Mitt resesällskap visste väl om min typ 1 diabetes, därav det snabba agerandet och att de kunde förklara detta för ambulanspersonalen. Det kan gå fort. Jag minns att jag kollade blodsockret i vår buss på förmiddagen vid 9-tiden, har inget minne att jag gjorde det sedan. Viktigt att komma ihåg är ändå, jag gjorde många fel, detta var självförvållat. Drack alkohol halva natten, inga mängder men behövs inte mycket med tanke på dålig sömn. I säng sent, körde på 110 km/h i flera dagar, åt dålig frukost den dagen, lunch planerad sent på dagen, kollade blodsockret alldeles för sällan.

Efter detta insåg jag i högre utsträckning det jag skriver ofta idag; vi kan koppla av men aldrig bort. Jag hade haft sjukdomen 5 år då detta hände och hade exceptionell kontroll från dag 1. Jag hade från debut världens mest fantastiska läkare, som jag ofta hyllar, men jag hade önskat lite tydligare förklaringar just kring alkohol, men framförallt just att aldrig släppa taget. Han sa inte; ”du kan släppa taget”, men jag hade önskat mer tydlighet. OBS!! Detta är inte på något sätt hans fel, det är fortsatt självförvållat. Men risken att något sådant skulle inträffa hade minskat med mer kunskap.

Kontentan är, alkohol är inget måste, inte heller något hinder. Vi måste tänka efter lite mer än friska dock.

Referenser:

  1. http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:606657/FULLTEXT01.pdf
  2. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/korrigering-hypoglykemi/
  3. http://care.diabetesjournals.org/content/24/11/1888
  4. http://diabetolognytt.se/detta_nummer_6_2010/artikel5.html
  5. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12909186
  6. http://www.sciepub.com/portal/downloads?doi=10.12691/ajms-2-3-2&filename=ajms-2-3-2.pdf
  7. https://pingpong.ki.se/public/pp/public_courses/course07299/published/1322058515144/resourceId/5627109/content/30%20sep%20sk-kursalkoholdiabet.pdf
  8. http://www.mdpi.com/2218-273X/5/4/2223/pdf