Teddy Ryder

10 July, 2019

Diabetes is one of the oldest diseases we know that still exists (1). Before the discovery of insulin, autoimmune diabetes was an absolute death sentence. Without any chance to treat people, desperate ideas was tested.

Seen as a pioneers the years before 1921 was Frederick Allen and Elliot Joslin, who promoted the “starvation diet” particularly from 1915 to 1922. There was no doubt fasting could reduce glucose levels but calorie restriction caused other hazards, mostly death by starvation. Allen developed his therapeutic ideas in 1913 at the Hospital of the Rockefeller Institute in New York, after experiments in dogs. The starvation diet was about 700 calories a day with one fasting day a week. Between 1914 and 1917, Allen with colleagues treated 100 patients at the Rockefeller Hospital, 76 of these are described in detail in a paper as “the Rockefeller series”. This is the most comprehensive data we have from this period. There was no control group, we don´t know how many of the patients that in fact had type 2 diabetes (at the time people were not aware of differences, most probably the older patients had type 2 diabetes), and we know today that some adults with autoimmune diabetes have a slower progression, more known as LADA – Latent Autoimmune Diabetes in Adults (2). Important to remember is that despite not knowing everything about diabetes, they could diagnose patients at a quite early stage, meaning survival in some cases were “better”. Perhaps sometimes they were just lucky. The patients they managed to diagnose in an earlier stage most probably had some C-peptide (3) which might have prolonged their life for a short period. Elliot Joslin said two quite famous quotes which says a lot;

“One patient was just about the weight of her bone and a human soul”

“We literally starved the child and adult with the faint hope that something new in treatment would appear…It was no fun to starve a child to let him live.”

“The Rockefeller series” is very sad reading:

What we do know is that everybody that had autoimmune diabetes before insulin was isolated died. Period.

Above is from a great and comprehensive paper by Allan Mazur; 4

FROM 1922

After the isolation of insulin by Frederick Banting and Charles Best summer 1921, the first patient in the world to receive insulin was Leonard Thompson 11^th of January 1922. First test failed, but twelve days later, the 23d of January, the team (now including biochemist James Collip) resumed the administration of the extract and now succeeded. Remarkable progresses was seen and Leonard left the clinic spring 1922, and lived 13 more years but passed away at age 27, eventually of pneumonia (5).

A few more patients were included in the trial when suddenly production of insulin fails, and the team lost the formula. No potent insulin is made between March and May 1922, until they succeeds to regain production in May 1922.

TEDDY RYDER

Theodore “Teddy” Ryder was born in Keyport, New Jersey, September 1916. At age 4 he was diagnosed with autoimmune diabetes and was put on the Allen diet described above. He got worse and at age 5 he could not walk without help. Teddy´s uncle was a doctor, Morton Ryder, who reached out to Banting when the family heard about the tests with insulin in Toronto. Banting initially told Morton that he did not have enough insulin to treat Teddy along with his seven other patients and asked Morton to bring him in September to be treated. Morton wrote a letter to Banting saying that he did not believe Teddy would survive until September. Banting agreed to treat Teddy and on July the 10^th 1922, Teddy became one of the twelve first patients ever treated with insulin when he arrived to Toronto with his mother Mildred Ryder. Left at the picture is before arrival to Toronto, Teddy weighed 27 pounds and didn´t have much time left. The picture to the right shows a recovered Teddy who weighed about 46 pounds after insulin treatment was initiated:

Banting and Teddy formed an immediate bond and exchanged a series of letters over the course of their lives, until Banting passed away 1941. This is Teddy´s letter to Banting later in 1922:

On Dec. 27, 1938 Banting wrote the following poignant letter to Ryder: “I shall always follow your career with interest and, you will forgive me if I add, a little pride, because I shall always remember the difficult times we had in the early days of insulin. The outstanding thing I remember was your strength and fortitude in observing your diet and the manly way in which you stood up to the punishment of hypodermic injections. I am sure that you will be a success in life if you maintain the same spirit in meeting the rebuffs of the world.”

Teddy, together with a few other patients, became a clear symbol for Banting and colleagues of the impact insulin had for many people, a diabetes celebrity. The comparison pictures of patients before and after insulin treatment are still seen as the most dramatic within medicine. In July 1992 at age 75, Teddy was the person who had lived longest with insulin, 70 years, and he had no serious complications from diabetes. He passed away the year after. Some articles: 6, 7, 8, 9. A great short clip with Teddy Ryder from 1990, except from the part in the end that “diabetes will be preventable and cured within a decade”, 10

The isolation of insulin is still considered as one of major breakthroughs within medicine all categories, and has saved millions of lives of people with diabetes. Banting and John Macleod received 1923 Nobel Prize in medicine, which they shared with Charles Best and James Collip. Today it´s estimated that ~200 million people in the world requires insulin daily to survive 11. Sad though, many still lack access.

Year 2022 it´s 100 years since the first human got insulin. Opposite what many thinks we are making progress even though it was to slow for many years. Several projects try prevention, most interesting is this 12. Beta cell proliferation is interesting research as well, 13, and we are not close but closer a cure 14. One of the most promising candidates in the last article is Doug Melton, who two weeks ago announced human clinical trials next year with human embryonic stem cells, 15. Actually two trials he replied to me. There will be many obstacles, but we must try in humans to proceed, mice are cured ~500 times. It will work, no one can stop the process even if they would like to. My wish is that researchers collaborate more, even though there of course is a race which promotes progresses. I personally feel research about the etiology of autoimmune diabetes is a bit neglected. For a viable cure for all and not a few we must know the cause of the disease, or at least being able to stop the autoreactive t-cells. Almost 100 years after a huge leap in the treatment of diabetes it´s time for next, to find what causes autoimmune diabetes and a cure. Research needs funding, see here how to support 16.

References:

Hans Jönsson
Scientific diabetes writer
Diabethics
https://www.facebook.com/diabethics
https://www.instagram.com/diabethics

Diabetes är en av de äldsta sjukdomar vi känner till som fortfarande existerar (1). Före upptäckten av insulin var autoimmun diabetes en absolut dödsdom, oavsett om ni eventuellt hört annat. Det förekommer nämligen alternativ fakta från särskilt en del kostfanatiker, som marknadsför någon typ av lågkolhydratkost. Innan 1922, utan förutsättningar att behandla sjukdomen, så testades olika idéer i desperation.

Som pionjärer i ”behandlingen” av diabetes sågs Frederick Allen och Elliot Joslin, som använde sig av svältdieten, särskilt mellan 1915 och 1922. Det rådde inget tvivel om att fasta innebar sänkta glukosnivåer men kalorirestriktion skapade andra problem, framförallt dödsfall på grund av svält. Allen utvecklade sin behandling omkring 1913, på Hospital of the Rockefeller Institute in New York, efter försök på hundar. Svältdieten bestod av ca 700 kcal per dag men en fastedag i veckan. Mellan 1914 och 1917 behandlade Allen med kollegor 100 patienter på kliniken, 76 av dessa är beskrivna i detalj i en publikation kallad ”the Rockefeller series” (2). Detta är det absolut mest detaljerade materialet vi har idag från tiden innan insulinet upptäcktes. Dock, det fanns ingen kontrollgrupp, vi vet inte hur många som i själva verket hade typ 2 diabetes (vid tidpunkten visste man inte skillnaden mellan sjukdomarna, 3, högst sannolikt hade merparten av de äldre patienterna typ 2 diabetes), och vi vet idag att en del vuxna som insjuknar i autoimmun diabetes har en långsammare utveckling av sjukdom (oftast känd som LADA, 4). Viktigt att komma ihåg är även att trots att de inte visste allt om diabetes så kunde de däremot diagnostisera patienter i ett förhållandevis tidigt stadie, med ibland ett mindre dåligt resultat gällande överlevnad. Kanske hade man bara tur ibland. De patienter man lyckades diagnostisera i ett lite tidigare stadie hade troligen högre c-peptid (5) vilket kan ha förlängt livet något. Elliot Joslin sa bland annat dessa lite kändare citat, som jag tycker är talande;

“One patient was just about the weight of her bone and a human soul”

“We literally starved the child and adult with the faint hope that something new in treatment would appear…It was no fun to starve a child to let him live.”

“The Rockefeller series” är mycket sorglig läsning dock:

Vad vi dock vet är att alla som hade autoimmun diabetes före insulinet ”upptäcktes” dog. Punkt.

FRÅN 1922

Efter isolerandet av insulin av Frederick Banting och Charles Best sommaren 1921, blev 14-åriga Leonard Thompson den 11 januari 1922 den första människan i världen att få insulin. Första försöket misslyckades, men tolv dagar senare, den 23 januari, så lyckades teamet (nu inkluderat biokemisten James Collip) med ett nytt försök. Fantastiska framsteg skedde och Leonard lämnade kliniken våren 1922, han levde 13 år till men gick tyvärr bort vid 27 års ålder. Möjligen på grund av lunginflammation (6).

Ytterligare ett fåtal patienter inkluderas i försöken våren 1922, innan plötsligt framtagande av insulin misslyckas och teamet tappar protokollet. Inget insulin produceras mellan mars och maj 1922, innan de senare i maj lyckas återupprepa sitt ursprungliga protokoll (”recept”).

TEDDY RYDER

Theodore “Teddy” Ryder föddes i Keyport, New Jersey, i September 1916. Vid 4 års ålder diagnostiserades han med autoimmun diabetes och sattes på Allens diet beskriven ovan. Han blev sämre och till slut kunde han inte gå utan hjälp. Teddys farbror var också läkare, Morton Ryder, och kontaktade Banting när familjen hörde om testerna med insulin i Toronto. Banting förklarade att de inte hade tillräckligt med insulin utöver de sju som då behandlades, men bad dem återkomma i september. Morton skrev till Banting att Teddy sannolikt inte lever i september. Banting gick med på att behandla Teddy och den 10 juli 1922 blev han en av de tolv första människorna i världen att få insulin efter att ha anlänt till Toronto med sin mamma Mildred. På bilden till vänster före ankomst till Toronto vägde Teddy 12 kg och var nära att dö. Bilden till höger visar Teddy då han återhämtat sig efter insatt insulin och en vikt om 21 kg:

Banting och Teddy fick en speciell relation och brevväxlade till Banting gick bort 1941. Här är Teddys brev till Banting senare under 1922:

Den 27 december 1938 skrev Banting följande brev till Teddy; “I shall always follow your career with interest and, you will forgive me if I add, a little pride, because I shall always remember the difficult times we had in the early days of insulin. The outstanding thing I remember was your strength and fortitude in observing your diet and the manly way in which you stood up to the punishment of hypodermic injections. I am sure that you will be a success in life if you maintain the same spirit in meeting the rebuffs of the world.”

Teddy blev för Banting med kollegor, tillsammans med ett fåtal andra patienter, en tydlig symbol för den betydelse insulin hade för så många människor med diabetes, Teddy blev en diabeteskändis. De jämförandebilder ovan, före och efter insatt insulinbehandling, räknas än idag som det mest dramatiska som skett inom medicin. I juli 1992, vid 75 års ålder, var Teddy den person som dittills levt längst med insulin, 70 år, och han drabbades aldrig av några diabeteskomplikationer. Han avled året efter. Ett par artiklar: 7, 8, 9, 10. Ett fint, kort klipp med Teddy Ryder från 1990, förutom slutet med “diabetes will be preventable and cured within a decade”, 11

Isolerandet av insulin ses än idag som ett av medicinhistoriens största framsteg och har räddat livet på ett oräkneligt antal miljoner människor. För detta erhöll Banting och John Macleod Nobelpriset i medicin 1923, som de delade med kollegorna Charles Best och James Collip. Det finns inte helt tillförlitliga siffror, men idag tros ca 200 miljoner människor i världen dagligen vara beroende av insulin, 12. Sorgligt nog saknar fortfarande många tillgång till insulin.

År 2022 är det 100 år sedan den första människan fick insulin. Tvärtom vad många tror gör vi hela tiden framsteg, även om forskningen gick för långsamt i många år. Flera projekt testar nu prevention, mest intressant är detta 13. Detta är intressant forskning likväl, betacellsproliferation, ungefär nyskapande av celler genom celldelning 14, och vi är närmare men inte nära ett botemedel 15. En av de mest spännande aktörerna i den sistnämnda artikeln är Doug Melton, som för två veckor annonserade humanförsök med embryonala stamceller, 16. I själva verket två kliniska försök berättade han till mig. Det kommer vara flera hinder på vägen, men för att komma någon vart har jag hundratals gånger att vi måste förflytta oss från gnagarforskning till människor. Möss är botade ~500 gånger, människor inte alls. Det kommer fungera, det går inte att stoppa idag även om någon skulle vilja. Min önskan är mer samarbete mellan forskare inom olika områden, medveten om att det är en kapplöpning som också främjar framsteg. Men jag menar att forskningen kring etiologin för autoimmun diabetes negligeras en del. För ett funktionellt botemedel för fler och inte bara ett fåtal måste vi veta vad som orsakar sjukdomen, eller åtminstone kunna förhindra de autoreaktiva t-cellerna. Snart 100 år efter att behandiingen av diabetes tog ett enormt kliv är det dags för nästa, att ta reda på varför vi får sjukdomen och ett botemedel. För det behöver forskningen medel, läs här hur du kan bidra 17.

Referenser:

Hans Jönsson
Vetenskaplig diabetesskribent
Diabethics
https://www.facebook.com/diabethics
https://www.facebook.com/diabethicssverige/
https://www.instagram.com/diabethics

Insulin

Warning: Undefined variable $post in /customers/0/d/2/diabethics.com/httpd.www/wp-content/themes/diabethics/inc/diabethics_functions.php on line 138 Warning: Attempt to read property "ID" on null in /customers/0/d/2/diabethics.com/httpd.www/wp-content/themes/diabethics/inc/diabethics_functions.php on line 138

Teddy Ryder

What we do know is that everybody that had autoimmune diabetes before insulin was isolated died. Period.

FROM 1922

TEDDY RYDER

Vad vi dock vet är att alla som hade autoimmun diabetes före insulinet ”upptäcktes” dog. Punkt.

FRÅN 1922

TEDDY RYDER

RELATED POSTS

Novos smarta pennor gör comeback

A smart insulin in human clinical trial