Category: Typ 2 diabetes

Mätning av ketoner

7 February, 2017

Väldigt många inlägg i slutna grupper för oss med diabetes handlar om ketoner, högst förståeligt då detta är av vikt för särskilt de med typ 1 diabetes. Vad ketoner är, vilka tre som finns etc, har jag skrivit utförligt och ofrånkomligt komplext på min hemsida 1.

Kunskapen om ketoner för oss med diabetes har förvisso funnits länge, men den har ökat markant sista åren tycker jag. Alla människor kan utveckla ketoner och vid vissa dieter, exempelvis LCHF, eftersträvas ofta ketos. Som jag skrivit många gånger kan vi med typ 1 diabetes likt friska ha ketoner utan någon som helst fara, problemet är att ketoner på ett par mmol för friska är riskfritt medan det för oss ges minimal marginal. “Tippar det över” och ketonproduktionen eskalerar kan blodets pH-värde sänkas (försuras) och en ketoacidos kan utvecklas, ett livshotande tillstånd som kräver akutvård på sjukhus. Detta kan ske oavsett blodsocker även om det oftast inträffar med absolut insulinbrist, dvs samtidigt högt blodsocker. Det finns belägg för att vi med typ 1 diabetes utvecklar ketoner lättare än friska, framförallt påverkas vi alla olika. Det är av vikt att försöka minimera ketonerna och därför kunna mäta dem.

Det kom nyligen en studie från USA, snarare en enkät, där man frågat hur människor med T1D faktiskt kontrollerar ketoner, och resultatet var inte vidare bra. Den har skrivit om en hel del i USA, och även Dagens Diabetes (svenska diabetesläkarnas hemsida) har skrivit om detta. Forskarna frågade 3000 personer med typ 1 diabetes mellan 4-89 år hur ofta de kontrollerar ketoner, och 30% svarade aldrig och 20% sällan. Barn testades dock oftare på än vuxna. Studien 2, en av flera artiklar 3 och Dagens Diabetes 4.

 

VAD SÄGER RIKTLINJERNA?
Socialstyrelsens riktlinjer för diabetes klassificerar egenmätning av ketoner med en trea på en tiogradig skala, där siffran 1 anger åtgärder med högst prioritet. De skriver;

”Dessa åtgärder ger stor nytta vid de aktuella hälsotillstånden alternativt stor nytta i förhållande till kostnaden. Siffran 10 anger åtgärder som ger liten eller mycket liten nytta i förhållande till kostnaden.”

Observera att de i sin rekommendation avser blodketoner vilket är att föredra. Mäter man ketoner i urinen så mäter man en av de tre ketoner som finns, aceoacetat, men förutom att värdet är fördröjt i urinen och inte speglar ett nuvärde så är detta värde av mindre nytta vid höga ketonnivåer. Som jag skriver på min hemsida ovan så finns belägg för att den keton man mäter i blodet, beta-hydroxibutyrat, vid annalkande ketoacidos kan bildas i avsevärt mycket högre omfattning än aceoacetat och det är viktigt att fånga upp det värdet.

Vem av vuxna med typ 1 diabetes som behöver ha möjlighet till egenmätning av ketoner finns inte mer specificerat än ovan i Socialstyrelsen riktlinjer. Denna dialog måste man ha med sitt diabetesteam. Det vi vet är att ketoner lättare utvecklas vid användande av insulinpump än om man har sprutor, utan att detta betyder att alla som har pump har problem med ketoner. Jag har till exempel inte det själv, jag har sprutor, äter bra med kolhydrater (ca 220 gram/dag) och är sällan sjuk. Risken är för mig personligen minimal och närmast obefintlig (jag har mätt vid ett par tillfällen, av lite olika skäl, och då det ”borde” ha visat ketoner men inte varit några större problem). Idag kan man med många blodsockermätare även mäta blodketoner, med andra stickor. Givetvis finns rena ketonmätare också.

Rekommendationen Socialstyrelsen 5. Kort artikel från Läkartidningen som trots att den är fem år gammal är bra fortfarande. Skriven som ett debattinlägg av fyra diabetesläkare, just förklarat vinsterna av att mäta just blodketoner 6.

 

EGENMÄTNING AV KETONER HOS BARN
För barn gäller att alla skall ha möjlighet till att kontrollera blodketoner. BLF, Barnläkarföreningen för endokrinologi och diabetes, säger följande i sina rekommendationer;

”Alla barn och unga med T1DM skall, enligt tidigare beslut i BLF-sektionen, ha möjlighet att mäta ketoner i blodet hemma (beta-hydroxysmörsyra) eftersom blodketonnivå är starkt relaterat till venöst pH. Tillgång till blodketonvärdet ger också bättre underlag vid telefonrådgivning än urinketonvärdet. Målet bör vara att kända typ 1 diabetespatienter skall ha tillräckliga kunskaper och möjlighet att alltid kunna mäta både blodglukos och blodketoner för att helt undvika att tillfällig insulinbrist vid till exempel infektioner eller insulinpumpproblem utvecklas till syraförgiftning.”

Här länk till detta 7. Observera målvärdet för HbA1c, jag länkade till detta dokument i juli förra året och det är fortsatt individuell målsättning för HbA1c, likt för vuxna. 48 mmol i HbA1c för barn är dock bestämt som generellt mål. Detta kommuniceras inom kort från BLF.

Sist men inte minst. En av Sveriges främsta barndiabetesläkare, Ragnar Hanås, har en fin artikel och ännu bättre lathund som jag delat oändligt många gånger. Observera att man inte kan behandla typ 1 diabetes över nätet givetvis, i första hand gäller kontakt med diabetesteamet eller annan sjukvård, men denna är bra som komplement 8.

 

Referenser:

  1. http://www.diabethics.com/diabetes/#7
  2. http://care.diabetesjournals.org/content/diacare/early/2017/01/17/dc16-2620.full.pdf
  3. http://www.reuters.com/article/us-health-diabetes-ketone-testing-idUSKBN15B275
  4. http://dagensdiabetes.info/index.php/alla-senaste-nyheter/2410-education-needed-for-blood-ketone-testing-in-type-1-diabetes-diab-care-2
  5. http://www.socialstyrelsen.se/nationellariktlinjerfordiabetesvard/sokiriktlinjerna/diabetesmedokadriskfordiabetis
  6. http://www.lakartidningen.se/OldWebArticlePdf/1/18842/_2031_2032.pdf
  7. http://endodiab.barnlakarforeningen.se/vardprogram/forslag-nya-svenska-riktlinjer-for-barn-och-ungdomsdiabetes-del1/
  8. http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=2455

 

 

 

 

 

 

Insulin Patch

20 January, 2017

Efter de kommande smarta systemen, closed loop, med en insulinpump, en kontinuerlig blodsockermätare (CGM) och en avancerad, adaptiv programvara, finns i horisonten ett par intressanta lösningar. Smarta insulin är under utveckling, de enda som är i kliniska försök på människor är amerikanske läkemedelsjätten Merck, vars försök avslutades i juli men ännu finns inga resultat publika. Jag har flera gånger frågat när jag kan tänkas få ta del av detta men de kan inte svara på det ännu. Normalt måste något kommuniceras inom ett år efter avslutat försök, så senast till sommaren i sådana fall. Ett smart insulin fungerar på lite olika sätt, men tanken är att exempelvis en gång per vecka injicera insulin. Detta insulin är glukossensitivt och har i praktiken en inbyggd blodssockermätare och aktiveras då det behövs, och slås av då det inte behövs. Flera aktörer har arbetat med detta en tid men Merck är längst gånget. Utöver dessa smarta insulin finns en oerhört intressant lösning, insulin patch – ett plåster med mikronålar.

Jag har på min Diabethics Facebook delat ett antal artiklar om denna lösning och i slutna forum långt innan det, senast i september förra året delade jag denna artikel från amerikanska diabetesförbundet samt ett kort klipp 1. Forskaren Zhen Gu i artikeln, samt hans kollegor, har jag haft kontakt med sista dagarna. Detta team från University of North Carolina har tagit fram något som ser ut som ett vanligt plåster och innehåller ett par hundra mikronålar, knappt en mm långa. Plåstret är enligt forskarna själva närmast helt smärtfritt. Se bild:

 

I dessa nålar finns små vesiklar, vätskeblåsor, samt insulin och glukosoxidas, ett enzym som är glukossensitivt (2). Vad som sker då blodsockret höjs illustreras förenklat på denna bild, vesiklarna spricker och insulin frisätts:

 

 

De har testat flera olika varianter i flera år, med målet att finna en lösning med snabb responstid så nära en frisk bukspottskörtels funktion som möjligt, enkelt att hantera och biokompatibelt utan långsiktigt negativa konsekvenser. De tror sig ha funnit den lösningen nu. Viktigt dock, hittills testat på möss endast, samt Zhen själv 😊 De testar på grisar i detta nu, innan försök på människor, och prognostiserar att nå marknaden inom 3-4 år. Om så blir fallet återstår att se. 

Så, möss är möss och inte människor, men resultatet var mycket bra. Den första bilden här visar plasmanivåer av insulin. Den svarta kurvan är för ett plåster med vesiklar med endast insulin utan glukosoxidas, den röda med vesiklar med insulin och glukosoxidas:

 

Denna bild är efter ett glukostoleranstest. Här är den svarta kurvan möss utan diabetes, den blå med insulin utan vesiklar och utan glukosoxidas och den röda med vesiklar med insulin och glukosoxidas. Dvs, den röda kurvan är närmast i paritet med de friska mössens. För att konvertera blodglukos i mg/dl till mmol/l, dela med 18:

 

 

 

Sist men inte minst. Denna bild visar möss med fyra olika varianter av plåster, från insättande och 14 timmar framåt. Plåstret förlorar effekt som synes, vilket forskarna inte tror sker lika snabbt på människor pga skillnad i metabolism. Den gröna kurvan är med vesiklar med insulin och glukosoxidas, den röda är med insulin utan vesiklar och utan glukosoxidas, den blå är med vesiklar med endast insulin utan glukosoxidas och den svarta är med endast hyaluronsyra:

 

 

Här är en artikel från i förrgår 3, här endast ett abstrakt av studien som kom nu, jag har hela men får inte publicera den 4.

Kontentan är att insulinfrisättningen fungerar ganska bra men massor återstår. Otroligt spännande utveckling med både denna produkt och smarta insulin. Någon lösning lär nå marknaden så småningom och kommer då underlätta kontrollen av sjukdomen massor. Fortsatt inget botemedel dock.

 

Referenser:

  1. http://www.diabetesforecast.org/2016/sep-oct/insulin-delivery-patch.html?referrer
  2. https://mesh.kib.ki.se/term/D005949/glucose-oxidase
  3. http://www.upi.com/Health_News/2017/01/18/New-insulin-delivery-smart-patch-shows-promise-in-mouse-study/9451484754427/
  4. http://pubs.acs.org/doi/full/10.1021/acsnano.6b06892

CIRM ❤

12 November, 2016

​​Recap stamceller – bot mot insulinbehandlad diabetes.

För att verkligen kunna bota insulinbehandlad diabetes måste två svåra frågor lösas, kortfattat;

1. Tillföra insulinproducerande celler då vi saknar insulinproduktion.

1a. Problem med dagens transplantationer av betaceller; dels tillgången på betaceller som tas från donatorer, dels att immunosuppression måste ätas livet ut och dessa kan ha otrevliga biverkningar.

1b. Problem nummer två, överlevnaden av dessa transplanterade betaceller är idag förhållandevis bra, men långt från tillfredsställande. Det gör att många får upprepa ingreppet med fler celler, och långt ifrån alla är helt fria från insulin efter ett par år med sjukdomen,

2. Säkerställa att inte autoantikropparna angriper de transplanterade cellerna med exempelvis en kapsel, alternativt sätta dem på en plats där de inte angrips, eller helst häva angreppet. Med stamceller är fördelen att är att de har en närmast outsinlig förmåga att dela sig och tillgången löses bra, men kan bli bättre.

Stamceller är inget nytt inom medicin men det har enorm potential inom många områden, inklusive insulinbehandlad diabetes. Jag har skrivit hundratals gånger om detta på min Facebook (sök från en dator) och dessa fyra artiklar på min blogg; 1234

Inför världsdiabetesdagen skrev California Institute for Regenerative Medicine (CIRM) en liten nulägesanalys om stamceller. CIRM bildades efter en folkomröstning i samband med valet 2004, ”proposition 71”, där forskning om stamceller röstades att vara en ”konstitutionell rättighet”. Detta uppkom pga att president George Bush 2001 förbjöd statligt finansierad forskning inom stamceller förutom ett fåtal projekt, och Kalifornien stoppade en miljarddonation till stamcellsforskning. Robert Klein, med en son med T1D och en mor med alzheimer, blev en ”kampanjgeneral” och la 3 miljoner dollar ur egen ficka. Kampanjen stöttades av en mängd kändisar, 22 nobelpristagare, Kaliforniens republikanska (!!) guvernör Arnold Schwarzenegger. ”Proposition 71” gav CIRM 3 miljarder dollar över 10 år, nästa år löper projektet ut men de arbetar nu med att söka möjlighet till förlängning. Stamceller är framtiden inom medicin och CIRM stöttar mestadels forskning med embryonala stamceller som nästan uteslutande idag tas från embryon som blivit över vid IVF-behandling. För historik kring detta fantastiska initiativ, se här 5

CIRM skriver om tre projekt inom typ 1 diabetes, länkar finns i artikeln (6):

– Det första som nämns är det projekt professor Doug Melton startade, som jag skriver i mina blogginlägg ovan har han lyckats ta fram insulinproducerande betaceller både från embyonala stamceller men även iPS. Det sistnämnda är extremt intressant då det är kroppsegna och därmed teoretiskt undviker man immunosuppression. Dock fortsatt väldigt okänd effekt. Kliniska försök på människor planerade inom 3-5 år.

– Gladstone Insitutes har jag skrivit om på min Facebook. De har lyckats ta fram betaceller från humana hudceller. En mycket mer effektiv metod som visat lovande resultat på möss, möss är dock inte människor. Intressant med detta är att det teoretiskt går att ta kroppsegna hudceller, vilket även det potentiellt gör att man slipper immunosuppression.

– De skriver kort om Doug Meltons föredrag nyligen, där han berättade om utmaningarna för att förbättra proceduren/kvalitén på framtagandet av betaceller från stamceller, att öka kapaciteten och sist men inte minst, inkapsling. Som möjligen alltså behövs, om än inte säkert. Min personliga åsikt om detta är att vi troligen måste finna ett sätt att häva det autoimmuna angreppet, först då blir det ett effektivt botemedel och då behöver inte betacellerna skyddas.

– Viacyte, jag skriver ofta om dem på min Facebook och nämner dem i artiklarna ovan. De är i kliniska försök i detta nu, och har varit i två år. Detta är det tredje försöket som godkänts i USA och det sjätte i världen med embryonala stamceller. Egenframtagen kapsel som hittills ser lovande ut . 

Personligen tycker jag gott de borde nämna bl a Uppsala universitet men CIRM fokuserar på forskning i USA. 
Med en ny galen president i USA, med erkänt antivetenskapliga idéer, får vi hålla tummarna att inga idiotiska idéer/beslut kommer. Stamceller kommer inom ett par år bidra till att kunna bota flera idag obotliga sjukdomar. I världen finns idag ca 80 miljoner med insulinbehandlad diabetes som inte vill annat än att slippa sjukdomen. Det är möjligt, om forskningen får medel. #öppnaögonen 

Hopp om botemedel

26 October, 2016

 

Ikväll fäller jag en tår. På grund av, eller tack vare, en framtida Nobelpristagare, professor Doug Melton vid Harvard. För ett par dagar sedan deltog Doug och flera andra vid ett seminarium, “A quantum leap in diabetes treatment”. Ett av få tillfällen Doug själv framträder. För bakgrund, sök på stamceller på min Dabethics Facebook från en dator eller se mina tidigare artiklar 1 och senaste, 2. Som jag skrev häromdagen på min Facebook avser de testa på personer med transplanterad bukspottskörtel pga pankreatit (inflammation i bukspottskörteln). Dessa tar redan immunosuppresiva läkemedel (avstötningsmedel, det är förhoppningen att inte behöva, vilket är ett krav för att kunna praktisera brett) men framförallt, de har inga autoantikroppar som kan angripa de transplanterade betacellerna (det är de inte säkra på sker). De går långsamt fram, säkerheten först.

Detta kommer stöta på massa hinder, säkerligen gå två steg tillbaka emellanåt, och kommer ta tid. Men om forskningen får medel kommer det fungera. Det är min fasta övertygelse. Citat av Doug från klippet nedan:

“We can take blood from any person in this room, and within three months have a stem cell that is a cell having the capacity making any part of your own body. Importantly, your body would not recognize it as a foreigner because it´s derived from you.”

#öppnaögonen och stöd forskningen för typ 1 diabetes.

Klipp på 1,5 timme, Doug Melton talar från minut 5-20, sedan deltar han i en paneldebatt, 3.

Referenser:

1. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/transplantation-av-insulinproducerande-betaceller/
2. http://www.diabethics.com/forskning-teknik/stamceller-nobelpris-och-insulinbehandlad-diabetes/
3. https://www.youtube.com/watch?v=DEOTUeBezX8&feature=youtu.be

HbA1c och genomsnittligt blodglukos

21 October, 2016

 

Glykosylerat hemoglobin A1c, HbA1c, har använts som ett verktyg vid diabetes sedan länge. För kort förklaring till vad HbA1c är, se på min hemsida (1). Ett HbA1c speglar ett ungefärligt blodglukos i genomsnitt under de senaste 6-8 veckorna innan provtagningstillfället. Veckorna har lite olika stor del i resultatet, se bild från Ragnar Hanås bok ”Typ 1 diabetes hos barn, ungdomar och unga vuxna”:

 

hanas-hba1c

 

 

HbA1c är inget nytt, 1976 föreslog ett antal forskare att det skulle nyttjas på det sätt det gör idag i princip (2 och 3). Idag används HbA1c världen över, både vid diagnos, men det är än idag det viktigaste testet vid uppföljning av sjukdomen diabetes, oavsett form. Det råder inga tvivel om vikten av ett bra HbA1c, och målet i Sverige enligt Socialstyrelsen är idag för de flesta, oavsett diabetes, att nå under 52 mmol (dock individuella mål som fås av ens behandlande läkare). Detta för att minimera risken för senkomplikationer. Som jag tidigare skrivit ett par gånger så förs diskussioner inom diabetesprofessionen om att sänka målet till 48 mmol, vilket UK gjorde för ett år sedan. Detta är dock inte ännu bestämt.

 

Trots värdet av ett bra HbA1c så har sista åren kommit mer kunskap och det visar sig att människor med identisk glukosprofil, mätt med en kontinuerlig blodglukosmätare, kan ha olika HbA1c. Även vice versa, människor med identiskt HbA1c kan ha olika genomsnittligt blodglukos. Detta kan skilja relativt mycket. Ett HbA1c speglar inte heller fluktuationen i blodglukos. Skälen till variation i HbA1c kan vara flera. Dagens Diabetes hade en väldigt bra artikel i ämnet i början av året, se här på sidan 38, dvs sidnumreringen i sidfoten (4). I artikeln nämns exempelvis att brist på folat eller vitamin B12 kan öka livslängden på de röda blodkropparna (detta kan man alltså mäta), som då hinner binda sig till mer glukos. Detta ger då ett falskt högre HbA1c. Motsatt kan flera saker ge falska låga HbA1c, exempelvis sickelcellssjukdom (5). Som nämns i artikeln från Dagens Diabetes ovan kan även genetiska skillnader påverka värdet. Så, hur komma runt detta? Möjligen har ett par Amerikanska forskare lyckats i alla fall minimera en betydande felkälla.

 

Tre forskare från Harvard och Massachusetts General Hospital har tagit fram en matematisk modell för att få fram mer precist HbA1c, och därmed, omräknat, ett mer precist genomsnittligt blodglukos (6, 7, 8, egentliga studien här men låst 9). Relationen mellan ett HbA1c och ett genomsnittligt blodglukos är inte rakt, som jag skriver på min konverterare på min hemsida (10). Men det är ju det vi vill veta i mångt och mycket, inte minst vi patienter. Har vi CGM/FGM ser vi detta över tid, men det har inte alla. Dessutom kan dessa värden kan vara tillfälligt påverkade av tekniska fel, så ett genomsnittligt blodglukos från en CGM/FGM utesluter inte användandet av ett mer korrekt HbA1c, det ultimata är både och. Jag kan t ex på min Freestyle Libre se mitt genomsnittliga blodglukos över 90 dagar, utan att vissa veckor har större inverkan. Det är något jag personligen tittar på ofta. Jag jämför gärna alltid detta med mitt HbA1c och det överensstämmer inte till hundra procent. Detta beror på vägningen av de olika veckorna, men möjligen också någon differens i Libre och möjligen någon avvikelse även i resultatet gällande HbA1c.

 

Forskarna har studerat prover från 200 personer som använt en kontinuerlig blodglukosmätare, CGM, och en tredjedel hade ett genomsnittligt blodglukosvärde som avvek mer än 15 mg/dl (motsvarande 0,83 mmol/l) vid omräknat HbA1c. Forskarna såg att det helt och hållet berodde på livslängden på de röda blodkropparna. För att eliminera denna felkälla tog de fram en formel som diskonterade livslängden hos individens röda blodkroppar. Formeln baseras bl a på blodglukos och fynd forskargruppen tidigare gjort som visat att livslängden hos en individs röda blodkroppar varierar väldigt lite, under 1%. Forskarna jämförde sedan blodglukosvärdet med HbA1c och det åldersjusterade värdet enligt sin modell. Genom detta minskade de antalet med felaktigt genomsnittligt blodglukos från en av tre till en av tio. Ett exempel av effekten: En person hade ett HbA1c på 8,1% enligt Amerikansk standard, DCCT. Detta ger ett genomsnittligt blodglukos om 186 mg/dl. När forskarna diskonterande just denna persons röda blodkroppars överlevnad, 45 dagar, så gick det genomsnittliga blodglukosvärdet upp till 209 mg/dl. CGM visade 210 mg/dl, så helt överensstämmande jämfört med det ovan som avvek 24 mg/dl. Detta är givetvis bara ett exempel men ändock intressant.

 

Det är väl känt att HbA1c inte är hundraprocentigt, men det är lika väl känt att det är det viktigaste och bästa test vi har idag för uppföljning av sjukdomarna diabetes. Jag skrev på min Facebook för en tid sedan att FDA i USA bjudit in flera organisationer för diskussion ”Beyond A1c” (11), ett inlägg som rönte ganska stor uppmärksamhet på min sida. Detta engagerar och är viktigt givetvis. Vad som kommer ut från samtalen i USA vet vi inte, och vad som kommer ske för att förbättra precisionen ytterligare. Forskarna till studien här föreslår åldersbestämning av de röda blodkropparna och med det värdet, via deras matematiska modell, korrigera HbA1c-värdet. Inte för att detta eliminerar problemet helt men gör mycket. Intressant är också att de har sådan tillit till tekniken, CGM/FGM, att de använder detta för att justera algoritmen för uträkning av HbA1c-test. Men detta kanske är framtiden, att åldersbestämma våra röda blodkroppar och därmed, för många, få mer precisa HbA1c? Och titta både på HbA1c och genomsnittligt blodglukos för uppföljning? Om så kommer ske är oklart.

 

Sist men inte minst. HbA1c är naturligtvis extremt viktigt, men var försiktig med jämförelser i sociala medier. Det är ofrånkomligt, men det kan också vara extremt stressande. Denna artikel påvisar även just mycket av vad som påverkar ett HbA1c, det är inte statiskt men det är fortsatt det viktigaste mätverktyg vi har. Ha dialogen med erat diabetesteam och jämför era egna värden.

 

Referenser.

1: http://www.diabethics.com/diabetes/#4
2. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1254113
3. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/934240
4. http://www.dagensdiabetes.info/images/filer_att_ladda_ner/DN_nr_1-2_16_low.compressed.pdf
5. http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=4263
6. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/27708063?dopt=Abstract
7. https://www.nih.gov/news-events/nih-research-matters/improving-blood-sugar-estimates
8. https://www.sciencedaily.com/releases/2016/10/161005141122.htm
9. http://stm.sciencemag.org/content/8/359/359ra130
10. http://www.diabethics.com/hba1c-konverterare/
11. http://www.fda.gov/Drugs/NewsEvents/ucm499281.htm

 

 

Autoimmun diabetes

30 September, 2016

 

Det är dags att ändra namnet och klassificera om de vanligaste formerna av diabetes; typ 1 diabetes, LADA och typ 2. Ett par av de främsta forskarna i världen menar detta, och flera artiklar har publicerats sista året. Forskare inom typ 1 diabetes benämner ofta sjukdomen autoimmun diabetes, vilket också inkluderar LADA som dock har ett långsammare förlopp. Autoimmunitet innebär primärt att kroppen startar en immunreaktion mot kroppsegna ämnen. Immunreaktionen involverar kroppens alla immunceller inklusive makrofager, T och B lymfocyter. De senare bildar autoantikroppar mot kroppsegna ämnen och används som biomarkörer som talar om för oss att en autoimmun sjukdom pågår. För att se mer om detta, se TEDDY-studiens hemsida med bra förklaringar och länkar till klipp (1).

De forskare som fokuserar mest på typ 2 har karaktäriserat subkategorier till den sjukdomen men inga direkta namn ännu. Forskare inom både typ 1 och 2 diabetes är i vilket fall rörande överens om att det är dags att skrota LADA oavsett och införliva den formen av diabetes till antingen typ 1 eller autoimmun diabetes.

 

BAKGRUND

Redan för 80 år sedan, 1936, publicerade den Brittiske forskaren Sir Harold Himworth i The Lancet material där han visade att det fanns två typer av diabetes. Han kallade dem då ”insulin sensitive” och ”insulin insensitive”, senare typ 1 och 2 diabetes. Han beskrev för första gången insulinresistens. Även om Himsworth modell var väl svartvit så var han rätt ute, och långt före sin tid. Hans arbete har fått retroaktivt erkännande långt senare, delvis beroende på att det dröjde innan man väl kunde visa tydligt att Himsworth tes stämde, mer än man förstod då. Det verkar till och med så att hans arbete föll i glömska helt i flera år. Möjligen delvis beroende på det jag fått höra av en svensk professor inom diabetes, på denna tid var den tyskspråkiga världen dominerande inom diabetesforskning vilket gjorde det svårt att få rättmätigt gehör. Himsworth originalpublikation finns publikt (2). Här ett par artiklar om honom långt senare (3) och (4).

 

Efter Himsworth har vi lärt oss av forskarna att det finns fler diabetesformer och att det finns olika grader av typ 1 och 2 diabetes. Som alla som har diabetes vet, oavsett form, skiljer sig väldigt mycket mellan oss. Allt är olika.

  • Men, detta är exceptionellt viktigt och vanligt förekommande i diabetesforum: Att exempelvis en typ 2 diabetes är svårare för vissa gör den inte till en autoimmun diabetes/typ 1 diabetes.
  • Inte heller att sjukdomen för den enskilda individen kan upplevas jobbig förändrar forskningen/vetenskapen. Det finns olika ”svårighetsgrader” av både typ 1 och 2 diabetes, liksom för många andra sjukdomar.
  • Etiologin (kausalitet, orsaken till uppkomsten) är olika.
  • Självklart är det också så, vilket märkligt nog ofta uppstår i dessa diskussioner, att alla med typ 2 diabetes också är i stort behov av vård/hjälp. Att tala om att sjukdomarna är olika är inte det samma som att skuldbelägga de som fått typ 2 diabetes. En oerhört märklig slutsats. En del med typ 2 diabetes får otillräcklig eller inkonsekvent vård, inte rätt medicinering etc, vilket är oerhört beklagligt. Det finns massor att göra på detta område, denna artikel syftar dock till att visa vad forskarna säger idag om etiologin.

 

I början av året publicerades en publikation av fyra forskare i Diabetologia, dessa var professor David Leslie, professor Jerry Palmer, Nanette Schloot samt svenske professor Åke Lernmark i Lund (5). De beskriver detaljerat utifrån vad forskningen säger idag skillnader mellan i princip alla former av diabetes, och de menar bl a att rätt diagnos kan ställas i högre utsträckning än vad som görs idag. Det är förstås extremt viktigt att identifiera och finna människor fort, oavsett typ av diabetes. Detta för att kunna ge vederbörande rätt behandling med bästa förutsättningar, framtidens ”precision medicine”. För att detta skall bli möjligt måste kriterier för diagnos förbättras och förfinas och ytterligare studier göras.

Kort fakta om respektive diabetes. Läs även mer om dessa former på min hemsida (6).

 

AUTOIMMUN DIABETES/TYP 1 DIABETES

  • Autoimmun diabetes, dvs typ 1 diabetes och LADA, är alltså autoimmuna sjukdomar där immunförsvaret vänder sig mot sig själv och förstör betacellerna i bukspottkörteln. Attacken på betacellerna sköts av makrofager, T och B lymfocyter. De senare producerar autoantikroppar, som är biomarkörer för sjukdomen. Autoimmun diabetes är en insulinbristsjukdom, med olika snabbt förlopp.
  • Debuterar bland barn men är vanligast hos vuxna.
  • Varför man får autoimmun diabetes är en gåta (sep 2016). Autoimmun diabetes har absolut inget med livsstil att göra. Riskgener spelar in, möjligen virus plus troligen andra miljöfaktorer.
  • Autoimmun diabetes är den sjukdom som drabbar barn hårdast men kan drabba alla, oavsett ålder.
  • Antal botade: noll (0) personer. Det finns inget sätt att mota sjukdomen även om den upptäcks tidigt i det autoimmuna förloppet.

 

MODY (monogen diabetes)

Gemensamt för de hittills sex olika formerna av MODY är att de beror på en genmutation. Andra monogena former av diabetes är neonatal diabetes samt maternally inherited diabetes and deafness, MIDD (ungefär: moderlig nedärvd diabetes och dövhet). MODY drabbar oftast barn och forskarna skriver att ca 5% av all diabetes på människor under 40 år i Europa är just MODY.

  • Liknar typ 2 diabetes men drabbar nästan uteslutande unga människor.
  • Ej insulinberoende.
  • Behandlas olika beroende på vilken mutation det är frågan om.
  • En av mutationerna ska överhuvudtaget inte behandlas.

 

TYP 2 DIABETES

Karaktäriseringen av typ 2 diabetes har ett vitt spektrum, forskarna skriver att definitionen är att typ 2 diabetes snarare är all diabetes som inte är typ 1 diabetes/autoimmun diabetes, MODY eller sekundär diabetes; ”Thus, the definition of type 1 diabetes is clinically exclusive, while the definition of type 2 diabetes is inclusive, without any defining feature beyond a lack of diabetes autoantibodies.”

  • Typ 2 diabetes är genetiskt betingad och livsstilsrelaterad. Livsstilsrelaterad innebär kost, brist på motion, rökning etc. Hur mycket riskgener respektive livsstil spelar in studeras nu mer i detalj i ett par stora studier.
  • Ca 85% är överviktiga men långt från alla överviktiga får typ 2 diabetes.
  • Majoriteten behandlas initialt med livsstilsförändringar, en del med tabletter och en del med insulin. Ofta får patienten insulin efter flera år med sjukdomen.
  • Många uppvisar insulinresistens, dvs nedsatt insulinkänslighet. Exakt varför inte klarlagt, detta är starkt kopplat till metabola syndromet dock (bl a förhöjt blodtryck, förhöjda blodfetter, övervikt, rökning).
  • En del har betacellssvikt, betacellerna producerar tillräckligt med insulin men det frisätts inte av oklar anledning.

 

Forskarna presenterar en bild som jag tycker är fantastisk, jag tror och hoppas det framgår hur den ska läsas. Här påvisas att autoimmun diabetes och typ 2 tangerar varann i vissa kriterier men ändock är väldigt olika:

autoimmun-diabetes_1

 

 

Den gamla grovt förenklade klassificeringen är förlegad, där typ 1 och 2 diabetes kategoriserades av ålder vid debut, övervikt eller ej, insulinberoende eller ej. Ca 30% av alla med typ 1 diabetes sägs ha metabolt syndrom (ca 42% vid LADA och 89% vid typ 2), medan en del barn har ej insulinkrävande MODY eller typ 2 diabetes (det sistnämnda ovanligt i Sverige på barn). LADA är ett mörkertal för, man vet inte hur stor andel av all diabetes som egentligen är LADA, forskarna här skriver 5-15%. Dvs LADA är troligen vanligare än typ 1 diabetes. En parentes men viktig sådan. Sista åren har flera personer som diagnostiserats med typ 2 diabetes efter nya tester fått rätt diagnos, även i Sverige. Flera studier/publikationer har presenterats som visar att andelen vuxna med autoimmun diabetes är långt mycket större än man trott. Så termen ”Barndiabetes” eller ”juvenil diabetes” för typ 1/autoimmun diabetes, som i praktiken slutade användas för 25-30 år sedan, är missvisande.

 

En svensk studie har gjorts av Maria Thunander i Växjö (7) som rönte ganska stor uppmärksamhet. Den visade att det är fler som insjuknar i autoimmun diabetes/typ 1 i vuxen ålder än barn, studien här (8). På världens största årliga diabeteskongress, EASD, som ungefär denna tid på året sker någonstans i Europa, så presenterades förra veckan ytterligare belägg för detta. Forskarna från UK visade att hälften av all typ 1 diabetes utvecklas på patienter över 30 år. Om detta då överensstämmer med Sverige så skulle gruppen som insjuknar, efter vår ålderskategorisering, vara större 18 år och uppåt vs de 0-17 år. Högst troligt är det så och i linje med Maria Thunanders och andras resultat sista åren, utan att vi vet antal. Se abstraktet här (9) och artikel (10).

Hur fånga upp dessa patienter då? De patienter som får LADA har riskgener, autoantikroppar men inte lika låga c-peptid som vid typ 1 diabetes. Bästa markören om än inte enskild tillräcklig för att klassificera autoimmunitet är annars just autoantikroppar, framför allt GADA. En av forskarna bakom denna artikel, Jerry Palmer, har för ett par år sedan presenterat en teknik för att tydligare upptäcka reaktiva T lymfocyter. Dessa aktiveras steget innan autoantikroppar, autoantikroppar bildas senare av B lymfocyter efter det att de blivit aktiverade av T lymfocyter. Tekniken att upptäcka T lymfocyter som är aktiverade mot betaceller kallas cellular immunoblotting (CI). Denna teknik är krävande och har därför ännu inte fått fullt fotfäste i forskarvärlden. Det till trots att Palmer och medarbetare visat att de kan upptäcka autoimmunitet innan autoantikroppar är möjliga att detektera. Ett slags förstadium till autoimmunitet. I denna publikation beskriver de patienter med typ 2 diabetes som är autoantikropps-negativa men är CI-positiva, dvs en autoimmun reaktion har påbörjats. Dessa patienter har en mer uttalad förlust av betaceller och insulinproduktion. Dessa patienter kan mycket möjligt ha en autoimmun diabetes under utveckling och inte typ 2, detta måste dock studeras mer. Denna bild tycker jag är talande, om än ingen vet idag hur stor andel patienter som hör hemma i respektive kategori:

autoimmun-diabetes_2

 

Signifikativt för autoimmun diabetes är riskgener, autoantikroppar och lågt c-peptid. Ju yngre ett barn är med riskgenerna HLADR3-DQ2/DR4-DQ8 desto högre risk för autoantikroppar. Autoantikroppar och specifikt GADA (autoantikroppar mot GAD65) karaktäriserar LADA, vanligaste formen av typ 1/autoimmun diabetes. Flera autoantikroppar och/eller höga titer (nivåer) av autoantikroppar ger en snabbare förlust av betaceller och insulinproduktion, oavsett om tidigt upptäckt diabetes, om det är ett barn som insjuknar eller om det är LADA. Typ 2 diabetes har inget motsvarande tydligt karaktärsdrag. Dock, förloppet vid autoimmunitet skiljer sig beroende på ålder, riskgener, antal autoantikroppar, nivåer av autoantikroppar och reaktiviteten av t-celler. C-peptid skriver forskarna är ett mycket bra verktyg för barn att skilja mellan autoimmun diabetes och MODY.

Dock, det finns ett antal försvårande omständigheter:

  • Riskgenerna som idag kopplas till autoimmun diabetes är vanliga hos befolkningen i stort, ca 35% av har någon av dessa.
  • Autoantikroppar finns faktiskt hos ca 1% av befolkningen.
  • Låga c-peptid vid debut är starkt förknippat med autoimmun diabetes, det är snabbare förlust av c-peptid ju yngre personen är som insjuknar. Men, LADA uppvisar tvärtom inte låga c-peptid vid debut vilket är ett av skälen till att det ibland misstas för typ 2.
  • Även om man tittar på nivån av autoantikroppar är det inte säkert det räcker heller. Så autoimmun diabetes och typ 2 är inte alltid lätta att särskilja. Detta betyder inte att sjukdomarna är lika varandra, dels är inte typ 2 autoimmun, dels är etiologin helt olika och dels är behandlingen olika, eller bör vara enligt forskarnas förslag. Om de med typ 2 diabetes som uppvisar en autoimmun reaktion har en långsamt annalkande autoimmun diabetes, och borde omdiagnostiseras, måste studeras mer enligt forskarna. Det är möjligen fler än de känner till men inte vanligt troligen.
  • Forskarna saknar metoder att undersöka den tidiga inflammationen som äger rum innan autoantikroppsproduktionen kommit igång. Makrofager och T lymfocyter som ger sig på betacellerna kan inte påvisas i blodprov. Man måste ge sig in i bukspottkörteln men sådana metoder finns ännu inte.

 

 

Alla som insjuknar med en Ketoacidos eller motsvarande snabbt förlopp är naturligtvis enkelt att klassificera som typ 1/autoimmun diabetes. För att särskilja de med LADA från de med klassisk typ 2 diabetes (finns olika grader av typ 2 förstås) föreslår forskarna det rimliga att kolla autoantikroppar och c-peptid. Fortsatt osäkerhet, gör gentest. Det finns gott om studier som visar på konsekvenserna av att inte finna de med LADA i tid tyvärr och dessa felbehandlas emellanåt. Intressant ändock, det finns bl a en liten studie som forskarna refererar till som visar att 44% av patienterna med LADA 12 år efter debut fortfarande var insulinfri, men det är extremt. Dessa kommer få insulin förr eller senare, och snabbare än de med klassisk typ 2 diabetes.

——————————————————————————————————————————————————————————————————-

Ett intressant men kort tillägg till ovanstående. På Amerikanska Diabetesförbundets, ADA, årliga konferens i juni presenterade professor Leif Groop och Petter Storm från Lund en avhandling i samma ämne. De har kategoriserat typ 1 och LADA som autoimmun diabetes men fokuserat mer på subkategorisering/differentiering av typ 2 diabetes. Tyvärr är denna studie fortsatt låst och det finns endast abstrakt publikt. Här är en artikel från Dagens Diabetes om deras avhandling (11) samt en intervju med Leif från Diabetesportalen från i somras (12).

Intressant om LADA (Latent Autoimmune Diabetes in Adults) är att Leif och medarbetare definierade LADA med hjälp av GADA. Tidigare på 70-talet hade patienter som inte längre svarade på sulfonylurea uppmärksammats med den ursprungliga ö-cellsantikroppsmetoden. Denna diabetesform som ibland kallats ”typ 1,5 diabetes” för att den ligger lite mitt emellan typ 1 och 2. Med andra ord är de överens om att klassa den som autoimmun diabetes.

Leif och Petter har föreslagit nedan kategorier med utgång i det stora underlag som finns i ANDIS (Alla Nya Diabetiker I Skåne, ett projekt som pågått sedan många år).Tyvärr en inte så bra hemsida men i alla fall (13).

  • Cluster 1 (11%): Mest bestående av typ 1 diabetes.
  • Cluster 2 (20%): Patienter med skadad funktion i betacellerna men inte autoimmuna.
  • Cluster 3 (6%): De mest insulinresistenta personerna med högst risk för njurskador.
  • Cluster 4 (20%): De mest överviktiga/feta patienterna
  • Cluster 5 (43%: Åldersrelaterad typ 2 diabetes.

 

———————————————————————————————————————————————————————————————————

Vi får mer kunskap om sjukdomarna tack vare duktiga forskare, även om vi vet långt från allt. De fyra som publicerade artikeln i Diabetologia i början av året har nedan förslag för att driva forskningen framåt, studier de tycker borde göras. Som alla vet saknar forskningen medel, så när och om de kommer göras är förstås osäkert. Allt i dessa publikationer finns gott om evidens för, massor av källhänvisningar, men är på intet sätt ännu bestämt. Jag gillar begreppet autoimmun diabetes. Jag försöker själv praktisera det så ofta jag kommer ihåg. Känslan är att det inte kommer ske ett namnbyte imorgon men det är högst troligen ett paradigmskifte på gång. I första hand kommer LADA troligen att definieras som en typ 1 diabetes i vilket fall, det verkar forskarna rörande överens om.

 

autoimmun-diabetes_3

 

 

  1. http://www.med.lu.se/teddy/diabetes/immunsystemet
  2. http://ije.oxfordjournals.org/content/42/6/1594.full
  3. Här ett par artiklar om honom långt senare: http://www.diabetologia-journal.org/webpages/covers/2005/march.html
  4. och http://ije.oxfordjournals.org/content/42/6/1602.full
  5. http://link.springer.com/article/10.1007%2Fs00125-015-3789-z
  6. http://www.diabethics.com/diabetes/#2
  7. http://diabetesportalen.se/avhandlingar/2011/maanga-fler-vuxna-aen-barn-insjuknar-i-typ-1-diabetes/
  8. https://lucris.lub.lu.se/ws/files/3897672/4123833.pdf
  9. http://www.easdvirtualmeeting.org/resources/classifying-diabetes-by-type-1-genetic-risk-shows-autoimmune-diabetes-cases-are-evenly-distributed-above-and-below-30-years-of-age
  10. En artikel om ovan studie, inloggning krävs men gratis att skapa konto: http://www.medscape.com/viewarticle/869028?src=soc_fb_160925-pm_mscpedt_news_endo
  11. http://dagensdiabetes.info/index.php/alla-senaste-nyheter/2280-ada-can-diabetes-classification-be-fine-tuned-petter-storm-swedish-study-andis
  12. Samt en intervju med Leif från Diabetesportalen från i somras; http://diabetesportalen.se/arkiv-foer-nyheter/aer-det-dags-att-begrava-lada/
  13. http://andis.ludc.med.lu.se/

 

 

 

Statistik dödsorsaker för 2015 – Socialstyrelsen

23 August, 2016

 

Socialstyrelsen publicerar årligen kanske den mest detaljerade statistik som finns i världen över dödsorsaker, ungefär denna tid på året. Från och med förra året (2015) så publicerade de även på sin hemsida för första gången allt i detalj, för vem som helst att läsa och ladda ner. Jag länkar till denna statistik på min hemsida och citerar den ibland. Observera att detta är statistik, det är fakta, men tillika kan inga slutsatser dras över mortalitet från statistik. Det är ingen studie med andra ord.

Denna statistik visar även allt detaljerat ur diabetessynvinkel likväl. Diabetesfonden skriver ofta ”varje dag dör fem personer pga diabetes”, vilket de fått mycket kritik för. Jag tycker detta är förvånande, om än jag har respekt för att en del människor inte vill veta detta. Det gör inte Diabetesfondens citat mindre sant. I den senaste statistiken från Socialstyrelsen som släpptes i förrgår ser vi dessutom att totalt antal, direkt diabetesrelaterade dödsfall (all form av diabetes,) var 2030 personer år 2015. Så Diabetesfondens siffra stämmer, tyvärr. Krasst är det så, vi ska inte överdriva verkligheten med sjukdomen men vi kan inte heller dölja den och låtsas som att den är en annan. Vi måste själva #öppnaögonen.
Korta kommentarer.

  • Ospecificerad innebär att specifik typ av diabetes saknas på dödsorsaksintyget. Socialstyrelsen har till mig sagt att om de haft tid så hade de velat returnera dödsorsaksintyget till vederbörande läkare för förtydligande, men den tiden finns inte. Kom ihåg, detta är statistik och inte en studie där man ex kan titta mer i detalj. Dock, det finns skäl att tro att de flesta av dessa har oupptäckt autoimmun diabetes, i synnerhet de som avlidit av akuta komplikationer och även de som är yngre.
  • Dödsfall med ”diabetes som underliggande orsak” är även det skrämmande läsning. Detta är alltså dödsfall där orsaken varit något annat men där personen har diabetes. Ex: om en person med diabetes dör av hjärtattack så är skälet just hjärttack. Även om vi idag vet av många studier sista tjugo åren att diabetes påverkar mycket annat. Dvs, en del av dessa dödsfall kan knytas till diabetesen, fast de inte är den direkta, akuta orsaken.
  • Antal dödsfall ökade från 2014 till 2015. Både för typ 1 diabetes, typ 2 diabetes och ospecificerad diabetes. Även där diabetes varit underliggande orsak.
  • Det avled fyra personer i typ 1 diabetes under 24 år, vs tre år 2015. Inga unga människor ska behöva dö av #skitsjukdomen.
  • Totalt antal människor under 39 år som dog i direkt diabetesrelaterade orsaker minskade från 23 till 15. Skrämmande, förhoppningsvis en trend att det minskar utan att det från statistik går att dra dessa slutsatser.

 

Jag gjorde en sammanfattande bild, observera igen att inga slutsatser kan dras över mortalitet från detta. Annat än att ja, diabetes orsakar fortsatt för många människors död.

Dödsfall diabetes 2015

 

 

För de som vill se rapporten i sin helhet, klicka här och öppna excelfilen, ”tabeller”. Se flikar i botten; 4A, 6A och 6B.

 

 

 

 

Stamceller, nobelpris och insulinbehandlad diabetes       

5 July, 2016

 

Bilden ovan är från Karolinska Institutet. Stamceller är ursprunget till alla celler i kroppen. Forskning om stamceller har gjorts länge och potentialen att bota/mota/mildra sjukdomar har länge ansetts vara mycket stor. Jag tänkte försöka förklara varför det finns skäl till hopp men också försiktighet gällande framtida bot mot insulinbehandlad diabetes.

Ö-cellstransplantation av betaceller har gjorts sedan slutet 70-talet, första åren med mindre lyckat resultat. I början av 90-talet började tekniken och tillvägagångssättet förbättras så att en del patienter klarade sig utan insulin en kortare tid och senare med mindre mängd insulin, men fortsatt inte vidare bra resultat. År 2000 publicerades i NEJM en studie som än idag refereras till som ”Edmonton protocol”, av bl a James Shapiro, som förädlat tekniken för transplantationer av cellöar. Kortfattat gick det ut på att helt enkelt transplantera fler celler och uppföljande transplantationer. Det har lett till bättre resultat, från att ca 10% blev insulinfria är idag resultatet ca 50%, men många tar färre sprutor och mindre doser (1). Totalt sägs ha gjorts ca 1300 ö-cellstransplantationer globalt.

Det finns primärt två problem för att kunna praktisera detta brett. Tillgången på betaceller, som tas från donatorer, samt att denna transplantation innebär livslång medicinering med immunosuppressiva läkemedel (avstötningsmedel), vilket kan ge en del otrevliga biverkningar. Idag transplanteras därför endast personer med komplikationer av sin diabetes, och/eller har en väldigt svårinställd diabetes, exempelvis pga av annan samsjuklighet.

För att lösa tillgången på celler finns flera intressanta projekt, för de som följer mig är det ingen hemlighet att jag tror mest på stamceller. Som jag skrivit flera gånger pågår även försök med embryonala stamceller från Viacyte, vilket är högintressant, särskilt då de är i kliniska försök på 12 personer, se bl a här: (2), (3). Viacyte har i fas 1 mindre antal celler men kommer utöka detta i fas 2. De arbetar med en egenframtagen kapsel, VC-01, som de tror möjliggör att immunosuppression inte behövs. Det än mer intressanta men också något okända är de så kallade ips, eller ofta på Engelska kallade hiPSC. Dessa stamceller är kroppsegna och oftast tar man dem från huden.

2012 års Nobelpris i medicin delades mellan John B Gurdon och Shinya Yamanaka för ”upptäckten att mogna celler kan omprogrammeras till pluripotens”. Pluripotens, som nämns på bilden ovan från KI, betyder alltså att de kan bli till vilken cell man vill i kroppen (4). Gurdon upptäckte redan på 60-talet att mogna cellers specialisering inte är oåterkallelig, men det tog nästan 40 år innan Yamanaka kunde ”backa” cellernas utveckling och ta detta ett steg längre. Extremt enkelt uttryckt tog alltså Yamanaka bindvävsceller från huden, omprogrammerade dessa tillbaka till stamceller, för att sedan bestämma vad de skulle bli. Detta skedde 2006, och de upprepade proceduren gång efter gång. Då de väl funnit metoden visade den sig vara förhållandevis enkel. Utbildningsradion har gjort en fantastisk film om Yamanaka, 20 minuter, rekommenderas verkligen (5). Här en ny, djuplodande artikel från Nature. Allmänt om Yamanakas upptäckt och tio år efter detta (6).

Fördelarna med dessa ips-celler är alltså att det är kroppsegna, vilket kan innebära att ingen immunosuppression behövs alternativt minimal dos. Fördelen nummer två är tillgången, då processen med framtagandet är löst och att cellerna har en närmast outsinlig förmåga att dela sig. Nackdelarna är att de fortsatt är nya, vi vet lite om riskerna och forskarna är rädd att de kan orsaka tumörbildning. De försök som gjorts har gjorts på möss, med bra resultat. Möss är inte människor. 2014 gjordes första försöket på en människa i Japan, efter en kortare tid utökades detta till en person till, men försöket avbröts sommaren 2015 (inte personer med diabetes). Man såg en mutation som inte var önskvärd även om forskarna har sagt att ”den var ringa”. Det är även oklart om mutationen fanns i de hudceller man tog från patienten, eller om den uppstod i omprogrammeringen.

Som jag skrivit tidigare har alltså Douglas Melton med team på Harvard lyckats ta fram helt färdiga insulinproducerande celler från både embryonala samt även det unika, de har använt tekniken Yamanaka fann och tagit fram ips-celler som sedan omprogrammerats till betaceller. De har alltså alternativ. Önskvärt är givetvis att få dessa ips att fungera för att minimera och troligen helt slippa immunosuppression. I den studie Doug presenterade oktober 2014 hade de använt ips från en frisk person utan typ 1 diabetes. De var inte säkra på att det skulle fungera motsvarande med celler från en T1D, vilket det nu har gjort i försök. På möss. I teorin innebär detta att man kan ta celler från ex huden på en T1D, i lab konvertera dem till betaceller, och sätta tillbaka dem. Se här (7).

 

Många frågor återstår;

 

  • Tumörer och andra risker?
  • Behövs immunosuppression alls?
  • Behövs kapsel? Om så, var sättas för bäst resultat?
  • Vad sker över tid, producerar de fortsatt insulin? Mutationer?

 

 

Så inte på något sätt klart, långt kvar. Men hoppfullt fortsatt. Som jag nyss delade en artikel om (8) så avser de testa på människor inom 3-4 år.

 

  1. http://www.akademiska.se/sv/Verksamheter/Kirurgi/Verksamhet1/O-transplantation/ 
  2. https://www.youtube.com/watch?v=L0niy6nXgBk
  3. https://vimeo.com/157300055
  4. https://www.nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/laureates/2012/press-sv.html
  5. http://urskola.se/Produkter/191121-Vagen-till-Nobelpriset-Shinya-Yamanaka
  6. http://www.nature.com/news/how-ips-cells-changed-the-world-1.20079
  7. https://blog.cirm.ca.gov/2016/05/11/scientists-make-insulin-secreting-cells-from-stem-cells-of-type-1-diabetes-patients/
  8. http://news.harvard.edu/gazette/story/2016/06/first-area-cell-transplantation-center-seeks-to-treat-diabetes/?utm_source=facebook&utm_medium=social&utm_campaign=hu-facebook-genera

 

#öppnaögonen och stöd forskningen.

Fantastisk nyhet från Australien

13 May, 2016

 

För ett år sedan kom en mycket stor studie över samtliga personer med typ 1 diabetes i Skottland, 25 000 personer, som tydligt påvisade att de med T1D i Skottland fortfarande förlorar ett antal år i livslängd mot friska människor. Det ändå positiva med denna studie var att tappet i livslängd mot tidigare, äldre, studier var mindre, vilket sannolikt beror på bättre behandling av sjukdomen och förbättrade hjälpmedel (1). Strax innan detta, i slutet av 2014, kom från Sverige en rapport från NDR (Nationella Diabetesregistret) som påvisade att personer med typ 1 ”knappar in” på friska befolkningen gällande överlevnad och livslängd (2). Skillnaden i ökad livslängd för personer med T1D var statistisk signifikant.

För två veckor sedan kom en ny stor studie på typ 1 och 2 diabetes från Australien, där man studerat dödlighet och detta även i uppdelade ålderskategorier, mellan år 2000-2011. Underlaget är enormt med 90 000 T1D och 1 100 000 T2D, alla med diabetes i Australien. Australien liknar Sverige på många plan om än vi vet lite om diabetesvården, så vi ska vara lite försiktiga att direkt översätta detta till oss.

Korta punkter från studien.

Positivt:
– Dödligheten överlag minskar i T1D.
– Samma gäller T2D.
– Minskningen i dödlighet i T1D var störst i ålderskategorin 60-80 år.
– Minskningen i dödlighet i T2D var störst i ålderskategorin 40-60 år.

Negativt:
– Dödligheten för unga T1D, 0-40 år, är inte förbättrad statistik för. Oklart varför.
– Dödligheten i T1D är dubbelt mot i T2D över perioden, justerade jämförbara siffror. Det betyder inte att typ 2 diabetes inte är en allvarlig sjukdom, avd övertydlighet. Men typ 1 diabetes är fortsatt en mer allvarlig och dödlig sjukdom sett över alla med respektive sjukdom.
– För varken T1D och T2D ses nedgång för dödsfall orsakat av cancer. Forskarna säger i en intervju att detta mycket väl vara beroende på den ökning av cancer som ses generellt.
– T2D går ner i åldrarna och dödligheten är i denna ålderskategori högre. Klart viktigt att, åtminstone i Australien i alla fall, bli duktigare på att screena för typ 2 diabetes, enkla blodprover kan upptäcka sjukdomen i tid.

Studien från Diabetes Care, tyvärr bara ett abstrakt (3).
Dagens Diabetes har citerat en artikel från healio (4).
Medscape har en bra sammanställning, för de som vill skapa ett (kostnadsfritt) konto (5).

Summering.

Vi vet att diabetes är allvarliga, kroniska och dödliga sjukdomar. Men det finns hopp. Förutsättningarna förbättras för varje år, inte per automatik, utan om;

  • Vi får fortsatt bra diabetesvård och att denna hela tiden förbättras.
  • Vi får de hjälpmedel som finns och hela tiden utvecklas. Även hjälpmedel för T2D i form av blodsockermätare, och de som är insulinbehandlade T2D (flerdos) bör på sikt ha samma möjlighet till hjälpmedel som oss T1D.
  • Att folk i allmänhet öppnar ögonen och inser att diabetes är allvarliga sjukdomar, inte minst hur typ 1 diabetes slår mot barn, och bidrar till forskningen. Detta ger dels möjlighet att studera komplikationer (oerhört viktigt även detta) men framförallt att mota och bota diabetes.

Det blir långsamt allt bättre, inte utan förståelse, inte om inte forskningen får in mer medel, inte om inte våra politiker prioriterar diabetes. #öppnaögonen

 

Typ 1 diabetes ökar bland barn och ungdomar i USA

4 January, 2016

 

En ny studie från USA visar på ökad prevalens med typ 1 diabetes bland barn och ungdomar i USA. Mellan 2002 och 2013 tros antalet personer med typ 1 diabetes mellan 0-18 år ökat med 53%. Osäkerhet finns pga att de i studien tittat på statistik från försäkringsbolag, alla är inte försäkrade, men var inte det 2002 heller å andra sidan. Prevalensen, dvs, hur många som de facto har typ 1 diabetes mellan 0-18 år (vid en viss tidpunkt), tros idag vara 2.33/1000 personer (jämfört med 1.48/1000 personer år 2002). Motsvarande siffra för Sverige är något osäker då inte alla barn och ungdomar finns i det nationella registret Swediabkids, om vi tittar på den statistik vi har är det 3.6/1000 personer, troligtvis högre i verkligheten med andra ord. Sverige har dubbelt så hög incidens idag som för 30 år sedan och sjukdomen ökar även här.

Prevalens diabetes USA 2002-2013

I USA rönte statistik i slutet av 2014 från CDC (Centre for Disease Control and Prevention) stor uppmärksamhet, som påvisade minskat antal personer med diabetes sista fem åren (2009 till 2014). Statistiken har ifrågasatts från flera håll. Denna nya studie visar att de siffrorna, som bl a ifrågasattes just pga att de inte separerade typ 1 och 2 diabetes, kan ha visat minskad prevalens tack vare att typ 2 diabetes minskar. Denna nya studie visar nämligen minskad prevalens med typ 2 diabetes hos barn och ungdomar efter år 2006. Flera organisationer har bett CDC separera siffrorna för typ 1 och 2 diabetes.

Alarmerande siffror från studien påvisar nästan tredubblad prevalens av diabetesnefropati (njurskada uppkommen pga diabetes) på 11 år i studien, från 1.2% till 3.4%. Detta är för typ 1 och 2 sammanslaget. Diabetesnefropati är i Sverige den allvarligaste komplikationen vid diabetes och svarar för både en stor del av den höga sjuklighet och dödlighet vi ser.

Forskningen inom särskilt typ 1 diabetes behöver medel, utvecklingen i flera länder är klart oroväckande och för att kunna bota de som har sjukdomen måste vi sannolikt först hitta svaret på varför man drabbas av typ 1 diabetes. Fler måste #öppnaögonen tack. Mer information