Stamceller, nobelpris och insulinbehandlad diabetes

5 July, 2016

Bilden ovan är från Karolinska Institutet. Stamceller är ursprunget till alla celler i kroppen. Forskning om stamceller har gjorts länge och potentialen att bota/mota/mildra sjukdomar har länge ansetts vara mycket stor. Jag tänkte försöka förklara varför det finns skäl till hopp men också försiktighet gällande framtida bot mot insulinbehandlad diabetes.

Ö-cellstransplantation av betaceller har gjorts sedan slutet 70-talet, första åren med mindre lyckat resultat. I början av 90-talet började tekniken och tillvägagångssättet förbättras så att en del patienter klarade sig utan insulin en kortare tid och senare med mindre mängd insulin, men fortsatt inte vidare bra resultat. År 2000 publicerades i NEJM en studie som än idag refereras till som ”Edmonton protocol”, av bl a James Shapiro, som förädlat tekniken för transplantationer av cellöar. Kortfattat gick det ut på att helt enkelt transplantera fler celler och uppföljande transplantationer. Det har lett till bättre resultat, från att ca 10% blev insulinfria är idag resultatet ca 50%, men många tar färre sprutor och mindre doser (1). Totalt sägs ha gjorts ca 1300 ö-cellstransplantationer globalt.

Det finns primärt två problem för att kunna praktisera detta brett. Tillgången på betaceller, som tas från donatorer, samt att denna transplantation innebär livslång medicinering med immunosuppressiva läkemedel (avstötningsmedel), vilket kan ge en del otrevliga biverkningar. Idag transplanteras därför endast personer med komplikationer av sin diabetes, och/eller har en väldigt svårinställd diabetes, exempelvis pga av annan samsjuklighet.

För att lösa tillgången på celler finns flera intressanta projekt, för de som följer mig är det ingen hemlighet att jag tror mest på stamceller. Som jag skrivit flera gånger pågår även försök med embryonala stamceller från Viacyte, vilket är högintressant, särskilt då de är i kliniska försök på 12 personer, se bl a här: (2), (3). Viacyte har i fas 1 mindre antal celler men kommer utöka detta i fas 2. De arbetar med en egenframtagen kapsel, VC-01, som de tror möjliggör att immunosuppression inte behövs. Det än mer intressanta men också något okända är de så kallade ips, eller ofta på Engelska kallade hiPSC. Dessa stamceller är kroppsegna och oftast tar man dem från huden.

2012 års Nobelpris i medicin delades mellan John B Gurdon och Shinya Yamanaka för ”upptäckten att mogna celler kan omprogrammeras till pluripotens”. Pluripotens, som nämns på bilden ovan från KI, betyder alltså att de kan bli till vilken cell man vill i kroppen (4). Gurdon upptäckte redan på 60-talet att mogna cellers specialisering inte är oåterkallelig, men det tog nästan 40 år innan Yamanaka kunde ”backa” cellernas utveckling och ta detta ett steg längre. Extremt enkelt uttryckt tog alltså Yamanaka bindvävsceller från huden, omprogrammerade dessa tillbaka till stamceller, för att sedan bestämma vad de skulle bli. Detta skedde 2006, och de upprepade proceduren gång efter gång. Då de väl funnit metoden visade den sig vara förhållandevis enkel. Utbildningsradion har gjort en fantastisk film om Yamanaka, 20 minuter, rekommenderas verkligen (5). Här en ny, djuplodande artikel från Nature. Allmänt om Yamanakas upptäckt och tio år efter detta (6).

Fördelarna med dessa ips-celler är alltså att det är kroppsegna, vilket kan innebära att ingen immunosuppression behövs alternativt minimal dos. Fördelen nummer två är tillgången, då processen med framtagandet är löst och att cellerna har en närmast outsinlig förmåga att dela sig. Nackdelarna är att de fortsatt är nya, vi vet lite om riskerna och forskarna är rädd att de kan orsaka tumörbildning. De försök som gjorts har gjorts på möss, med bra resultat. Möss är inte människor. 2014 gjordes första försöket på en människa i Japan, efter en kortare tid utökades detta till en person till, men försöket avbröts sommaren 2015 (inte personer med diabetes). Man såg en mutation som inte var önskvärd även om forskarna har sagt att ”den var ringa”. Det är även oklart om mutationen fanns i de hudceller man tog från patienten, eller om den uppstod i omprogrammeringen.

Som jag skrivit tidigare har alltså Douglas Melton med team på Harvard lyckats ta fram helt färdiga insulinproducerande celler från både embryonala samt även det unika, de har använt tekniken Yamanaka fann och tagit fram ips-celler som sedan omprogrammerats till betaceller. De har alltså alternativ. Önskvärt är givetvis att få dessa ips att fungera för att minimera och troligen helt slippa immunosuppression. I den studie Doug presenterade oktober 2014 hade de använt ips från en frisk person utan typ 1 diabetes. De var inte säkra på att det skulle fungera motsvarande med celler från en T1D, vilket det nu har gjort i försök. På möss. I teorin innebär detta att man kan ta celler från ex huden på en T1D, i lab konvertera dem till betaceller, och sätta tillbaka dem. Se här (7).

Många frågor återstår;

Tumörer och andra risker?
Behövs immunosuppression alls?
Behövs kapsel? Om så, var sättas för bäst resultat?
Vad sker över tid, producerar de fortsatt insulin? Mutationer?

Så inte på något sätt klart, långt kvar. Men hoppfullt fortsatt. Som jag nyss delade en artikel om (8) så avser de testa på människor inom 3-4 år.

#öppnaögonen och stöd forskningen.

Insulin Stamceller Typ 1 diabetes Typ 2 diabetes

Warning: Undefined variable $post in /customers/0/d/2/diabethics.com/httpd.www/wp-content/themes/diabethics/inc/diabethics_functions.php on line 138 Warning: Attempt to read property "ID" on null in /customers/0/d/2/diabethics.com/httpd.www/wp-content/themes/diabethics/inc/diabethics_functions.php on line 138

Stamceller, nobelpris och insulinbehandlad diabetes

RELATED POSTS

Novos smarta pennor gör comeback

Risk with COVID-19 and diabetes part 3